gt Plötsligt syntes en ryttare, som kom från kreaturstorget och i sakta skridt red framåt på den öppna planen. Han red på en vacker hvit häst och vid skenet från facklorna kunde man tydligt se hvilken glänsande drägt han bar. De soldater, som han passerade förbi, gjorde en hastig rörelse, men denna undertrycktes snart af en känsla af djup vördnad. — Hr grefve de Bernac! mumlade en af dem helsande. Grefven, ty det var ännu en gång han — det var samma drägt, samma ansigte, samma växt, samma åtbörder, samma hållning, som den elegante adelsmannens vi känna -— grefven fortsatte sin väg mot löjtnanten med korta rocken. — För fan! utropade han, när han hunnit fram till löjtnanten, ni har gjort mycket rätt ut att tända facklorna, hr löjtnant, men det hade varit bättre, om ni lyst upp den fördömda gatan som för till porten Saint-Germain, än Hästtorget Om ni det gjort, skulle jag icke behöft i en he timmas tid irra omkring. — Har grefven farit villse på marknadsplat sen? stammade löjtnanten, förvånad öfver grefven närvaro. — Javisst, det är just ert fel. Mitt fel?