börjar vägen stiga uppför. Når vi uppnått toppen af berget, hade natten brutit in, stilla och lugn, med en silfverglänsande måne, men utan en enda vindfläkt. Det var nästan outhärdligt äfven för dem som sutto till häst. Men de gamla Alpjägarne och Schweizarne marscherade framåt som om de voro i de förträffligaste vilkor. Det förargade mig ofta att landtfolket hade mycket olika åsigter om väglängder, hvilka borde vara särdeles förtroliga för dem. Sålunda var det, enligt deras berättelse, endast ett par mil upp till spetsen, — elastiska mil voro de, det är säkert — och vi trodde uppstigandet skulle aldrig taga slut. Hade icke den allmänna längtan efter att komma till Fondaco eller Landros värdshus drifvit oss framåt, skulle vi haft mycket att beundra på vägen, som slingrar sig uppåt nära intill ett af en ström genomskuret svalg. Efter att, som vi, ha passerat en lång sträcka af odlade bergssluttningar, skulle det varit ganska angenämt att få se åtminstone några nakna klippor, men såsom jag förut sagt, ingen var hugad att beundra någonting. Men allting har en ända och så äfven marschen upp till Fondaco di Landro, ett värdshus nära bergsryggens spets der en biväg löper ut mot Rezzutano. Värdshuset påminte mig mycket om en österländsk karavanserai — en lång byggnad med stall och en svit af rum längs korridorerna, vid ena ändan en gård med en källa, omgifven af en hög mur och en stor, stark inkörsport, det hela mera beräknadt för säkerhet än komfort. En af de i grannskapet boende egendomsegarne hade lofvat att från sin farm sända ost och vin, men han hade ej hållit sitt löfte, hvarföre ingenting mera återstod för trupperna än bröd — som de sjelfve fört med sig — vatten och hvad annat, som kunde påträffas i sjelfva värdshuset. Men de fleste af de frivilliga voro så trötta, att de, efter att ha druckit litet vatten, slogo läger, utan att bry sig om att tända någon bivuakeld. Vi anlände kl. 11 e. m. och kl. var 12 innan alla voro på platsen. Revelj gick åter kl. 3 på morgonen, och svårt var det att få kolonnen till att bryta upp. Många flere hade begärt att få åka, än vagnar kunde anskaffas åt, hvarföre nio tiondelar måste lemnas qvar, tills vagnar kommo för att forsla dem. Midtunder natten kom Santa Caterinas nationalgarde kolonnen till mötes och frambar sina vördnadsbetygelser. Dagen bröt just in, då vi uppnådde spetsen af passet, och upprullade för oss en af de herrligaste taflor jag någonsin sett. Det var i början svårt att fästa ögat i någon bestämd riktning, så underbar var verkan af detta, om jag så får säga berg utaf haf; men snart riktades allas blickar åt öster, der den gigantiska massan af berget Etna syntes högt öfver alla dess kamrater och visade sina skrofliga sidor, regelbundet randade med glänsande snöband. Vi befunno oss mer än 3,000 fot öfver hafvet; i midten reste sig Madonias bergskedja till en höjd af 5 eller 6,000 fot; och likväl höjde sig långt borti bakgrunden vulkanernas jätte högt öfver allt det omkringliggande; något till höger fästades uppmärksamheten vid tvenne andra berg, isolerade liksom jätten, men afplattade på toppen och krönta med spiror och torn, med kyrkor och städer. Dessa voro Castel Giovanni och Caltasibetta, af hvilka det förra kallas på folkspråket Siciliens skepp. Framför och bakom oss, till höger och venster, en sammangyttring af berg, alla odlade oaktadt sin höjd. Santa Caterina ligger på andra sidan om passet, sväfvande som ett örnnäste på bergets sida. Nationalgardet, auktoriteterna och folket, alla voro ute, för att möta och hurra för kolonnen. Allt hade blifvit ordnadt för vårt emottagande. Staden bjöd trupperna på mat och vin, och alla fröjdades åt detta välkomna halt. Under dagens lopp kom en deputation från Caltanisetta med ett välkomstbref från guvernören till befälhafvaren, hvari denne underrättades att staden bad honom tillåta, det alla hans soldater och officerare finge inbjudas till ett gästabud följande dagen. (Forts.)