Sedan ofvanstående redan var nedskrifvet, fingo vi del af en i den franska tidskriften Kevue des deux mondes inryckt artikel om Skandinavien, ur hvilken vi meddela följande: Och Danmark, har det då ej äfven behof af att söka bistånd at skandinavismen? Tyskland, som ej har det väl bestäldt hemma hos sig, fördrager ogerna dess sjelfständighet och skulle vilja absorbera det. Den allmänna andan i Tyskland riktar lystet sina blickar på denna eröfring. För att ställa sig in, finna regeringarne sig icke kunna göra någonting bättre än försöka tillfredsställa denna lystnad samt åt detta håll afvända tolkbrånaden. Preussen, som genom sitt geografiska läge står i omedelbar beröring med de danska staterna, vill ej åt förbundets stater at andra rangen, i spetsen för hvilka Hannover står, afstå förtjensten att mot den utpekade fienden utveckla den hättigaste och afundsammaste verksambeten, det vill ör öfrigt gerna bli en sjömakt, och Slesvigs förträffliga hamnar samt de angränsande kusterna skulle skänka fartygen ankarplatser och förse Preussen med matroser; det är således på dubbelt sätt intresseradt för att förfölja Danmark, för Tysklands och tör egen räkning, Å sin sida tänker deremot Österrike, såsom tysk stormakt, icke det ringaste på att träda iskuggan i denna fräga och att försaka Preussens vackra roll, utan deltager också i denna verkliga parforcejagt eiter popularitet. De orimliga helstatstorvindelser, som 1852 pålades Danmark, förse hela det i sina ansträngningar förenade Tyskland med alltför n:ånga anledningar att intervenera i de danska angelägenheterna, och tyska förbundsförsamlingen uppträder oaflåtligen såsom de tyska hertigdömena Lauenburgs och Holsteins beskyddarinna; men organisationen at beröringen mellan dessa hertigdömen och återstoden af den danska monarkien är endast en förvändning och ej syftemålet för den tyska interventionen: det vill åt Slesvig, som det gäller att frånrycka Danmark, derigenom att det olagligen hopkopplas med Holstein. Detta är knuten i frågan; om Slesvig väl en gäng är lösryckt från de rent danska staterna, vore det också blott i administrativt afseende, skall det tyska inflytandet tränga sig in på Jutland, och Danmark vore helt och hållet förloradt. För ötrigt är det ej endast fråga om administrativa band och om politiskt eller moraliskt inflytande; Tyskland vill gripa till vapenmakt, och danskarne hotas ständigt at ett nytt krig med tyska förbundet efter det som det med så mycken tapperhet och framgång, trots underlägsenheten i antal, år 1848 uthärdade. In grundsats gör sig företrädesvis gällande midt ibland alla diplomatiens förehatvanden, nemligen aktningen för nationaliteterna. I denna princips namn skall Danmark, om det med bestämdhet vill anropa det, förvärtva till en början engelska folkets förklarade sympatier, hvilka skola rycka det engelska kabinettet med sig; det skall dernäst sannolikt få på sin sida Frankrike, för hvars politik denna grundsats ej tyckes kunna vara misshaglig. Men för att kunna ha rättighet att begära hjelp på denna grund, erfordras det icke förty oundgängligen, att Danmark så innerligt som möjligt närmar sig till de öfriga medlemmarne af den skandinaviska tamiljen, på det att Europa må vara förvissadt om, att det har att göra med, icke en efemår förening af stridiga elementer, hvilka litet emellan skola söndra sig, utan en likartad grupp, som det lönar mödan att förstärka och taga med i räkningen för jemnvigten. Det är således ej tillräckligt att tid efter annan, då faran visar sig mera hotande från Tysklands eller Rysslands sida, de tre skandinaviska staterna ingå ett gemensamt förbund, med frihet att bryta det och skilja sig åt, när faran är öfverstånden. Ett innerligt och varaktigt förbund är absolut nödvändigt, till det minsta ett närmande sådant som mellan Norge och Sverge, hvilket, äfven om det låter de båda staterna vidkännas inre svårigheter, erbjuder en fast förening mot utlandet. Glömmen edert gamla agg och edra gamla fördomar, sade Napoleon I till Sveriges fullmäktig år 1810, då det var fråga om att förena de tre kronorna på konungens af Danmark och Norge hufvud; förenen eder, och alla edra olyckor skola vara afhjelpta. Dessa ord, hvari det politiska snillets sunda omdöme gaf sig luft, höjande