färdiga till Danmarks försvar. Detta rop misshagade östanfjells; och nu var i detta af sin antinorskhetsifver förblindade partis ögon Danmark ej längre vårt ,brödraland, och skandinavismen, denna herrliga, denna stora id, som af nordens största snillen och krigare i olika tider, då det gällt vigtiga handlingars utförande, alltid omfattats och proklamerats, denna ide sattes tillochmed i tvifvelsmål, den var i partiets ögon en förflugen illusion, hvilken kunde hänföra studenten i ,ridhuset, men nu, då man stod på den tvärsäkra erfarenhetens mark och bevraktade sakernas gång på annat sätt, nu vore denna ide för narvarande ett hjernspöke, om man dock medgåtve dess vigt som tramtidslösen. Sålunda var man ledd af tidens och händelsernas påtryckning från en ögonblicklig uppbrusning otver några norrmäns sarkasmer till förnekande af skandinavismens nödvändighet för norden. Hvad man yttrat, såsom skäl till skandinaviska idens vigt, att nemligen den eger tå sympatier i sjelfva Danmark, kan vederlåggas med den frågan: Hvem har gjort så mycket för skandinavismen, dess uppkallande till lif, dess fortbestånd och nu för densammas försvar, som just Danmark? I det man kastar bort alliansen med Danmark, hvilket man på samma gång bestämmer till undergång, forordar man ett förbund med Tyskland, förklarande sig se der del bäste bundsförvandten mot Ryssland, tilläggande sin önskan att detta norra Tyskland mätte bilda sig till en stark stat, hvilken skulle sätta en dam mot Ryssland. Det önska äfven vi och Tyskland har utvågen dertll om det vänder sig till sig sjelf, men mot ett förstärkande af Tyskland genom en plundring från Danmark mäste vi protestera. Må Tyskland bli en stark stat, gerna för oss, men deraf äro vi ej tryggade, vi måste sjelfva bilda en stark makt, hvilken ej behöfver uteslutande lita på allianser och traktater med andra, och en sådan makt förverkliga vi i ett enigt Skandinavien. I det skandinaviska statsförbundet må de olika staterna inträda med lika berättigande, hvardera kan utveckla sig i den riktning hon inslagit (ty Norden går framåt på frihetens väg) och de skola sålunda slutligen träffa samman, drifna af den rörelse, hvilken nu inträdt som ett moment i verldshistorien: de beslägtade nationaliteternas förening; — men nödvändigt är att för detta ändamål enas om sitt försvar. Likasom inom de olika länderna nationalbeväpning börjat bli en lifligt omfattad id, må de utåt rikta gemensamt och defensivt sina stridskrafter. Vi veta nogsamt, att ingenting är i närvarande stund mera opopulärt i vårt land än ett krig; men innan man kastar Skandinavien öfver bord, må man noga se sig före, om ett krig är oundvikligt eller om det kan förekommas. Sveriges era är nu fredens och den materiela förkofrans — välan, må vi se till, att, likasom vi så och odla, vi äfven må komma i besittning af skördarne.