Om Danmark. IV. Då vi nu taga i betraktande sjelfva den skandinaviska ideen, sker det visserligen med den lifligaste öfvertygelse om dennas inneboende sanning, en sanning, som utgör grundvilkoret för dess beståndande lif, men dock med en viss sorg öfver att se, huru partisinnet förmått, med den norska frågan såsom svepskäl, skaffa sig allt bredare terräng och för ett ögonblick något uppblanda den förut så fast stadgade ofvertygelsen om nödvändigheteu för Norden, att genom ett fast sammanknytande af de trenne folken göra sig starkt, följande den gamla regeln , endast enighet ger styrka. Vi måste medgifva, huru härdt det än synes oss, att man alltför skickligt vetat begagna sig af svenskens kända hetsighet, då han blir retad, för att icke slutligen det parti (dock ej, såsom några säga, folket) skulle få en ganska stor numerär, hvilket ständigt uppletade alla de sarkasmer, de mer eller mindre gnatiga anspråk, kortligen alla möjliga knappnålsstingande småaktigheter, som norrmän, djerfva genom sin hastiga rikedom och lycka i egandet at en fri konstitution o. m., kastade emot oss. Dessa småsaker dukades ständigt upp, kommenterades och gåtfvo anledning till de bittraste artiklar mot norska folket, som dock sjelft var oskyldigt till allt detta. På detta sätt gjordes det obetydliga till stort och några få benämndes norska folket. Kort derpå började Danmarks oenigheter med Tyskland väcka allmän uppmärksamhet. Danmark, såsom vanligt, svagt gentemot det mäktiga Tyskland, vände sig till sina bröder östanoch vestanfjells. Dessa senare ropade genast entusiastiskt sig vara mma dt, attt Mn NS sm Sn mdr RAR GR sh BKO RR XR REL Å—km