Denna handling var så enkel och naturlig att den ej kunde väcka den ringaste uppmärksamhet. Babin höjde straxt ånyo hufvudet. Tallebot och Mathias vexlade en snabb blick af hemligt förstånd. Mathias tog Jacquelines arm och förde henne med sig åt venster. — Min engel, sade han till henne, du kan icke redan nu i natt få de smycken, jag lofvat dig. — Hvarföre icke? — Emedan vi ha något annat att göra; men blif ej orolig, i morgon är det åter en dag. Tallebot började ånyo sin vanliga visa, vände sig om med en svårighet, hvilken ingaf både rysning och medlidande, samt släpade sig fram åt gatan till höger. Babin tog den till hälften tömda flaskan, utan att ens egna en blick åt de tre personer, som nu aflägsnade sig, och fyllde ånyo sina kamraters och sitt eget glas. (Forts.)