Og Örkenens Veie, de standser ei hans Fod, Ei Vindenes drebende Skare, Og lispolens Aande, den kuer ei hans Mod. Han endser ei Savn eller Fare. De megtige Skikkelser i Verdens zeldste Grav, De Redsler, som Bölgedybet gjemmer, De blinkende Verdner i Melkeveiens Hav, Og Afgrundens veldige Stemmer; Og Rosernes Rödmen og Nattergalens Sang, Mens Skovduen reder sit Leie, Og Dögnfluens Flagren og Himmellysets Gang, De vise ham den Eviges Veie. Og Stjernedybets Gaader, dem grunder han ud, Ei Tidernes Lenker ham fanger, Og Lynet han tvinger at vorde Tankens Bud, Og Dampen er hans dristige Ganger. De rigeste Skatte han finder under Muld, Hans Aand gjennem Afgrunden vanker, Han skjenker dem til Verden, han lönnes ej med Guld, Hans Lön er de evige Tanker. De Tanker, der flyve som Svaner over Sö Til Under for de fjerneste Lande, Og aldrig kan eldes og aldrig kan döe Og senkes i Glemselens Vande. Vid nästa uppehåll mellan rätterna uppmanade ordföranden törsamlingen att sjunga första versen af Fr. Barfods nya dikt Vore Konger, så lydande: Med Lov skal Land man bygge IX — Det saae Kong Frederik — Hvis Freden skal faae Lykke, Hvis Frihed skal faae Skik. Og fra sit höje Sade Til Folket steg han ned; Saa hjulpes de med Glede, Og Loven tog de ved. Statsrådet Prof. Malmsten fick derefter ordet och föreslog i ett briljant föredrag med en kraftig välljudande stämma och i väl valda ordalag en med niofaldigt hurra! besvarad skål för Danmarks konung Fredrik VIL Att försöka en fullständig utveckling af denne herrskares förtjenster vore icke för talaren tillständigt; men så vida det är en sanning att utan frihet kan vetenskapen ej trifvas, att den förtvinar der den ej får andas dess stärkande lifsluft, så tillkommer det de vetenskapsmän som här samlats från Nordens tre riken att tacksamt ihågkomma den, som under en upprörd tid vågade tro på frihetens välsignelse och skänka den åt land och folk. Måtte han alltid fortgå på samma bana och alldrig medgitva att se de små lagarna i lifvet lägga sig i vägen för de stora! Etter andra versen i samma stycke: Med Lov skal Land man bygge ! — Skrev i sit Skjold Kong Karl — Men Loven hun skal trygge Saa Bondemand som Jarl! Af Folkehjertet rinde Skal Lovens Aand og Ord, At glad hver Mand og Kvinde I Lovens Skygge boer! utbragte Prof. Forchhammer en skål för Sverges och Norges konung Karl den XV. Han kunde icke göra det så som den förre talaren utbragt skålen för kung Fredrik; men en hågkomst hade han som väl vore värd att vid detta tillfälle i minnet återkalla. De som för fyra år sedan voro med vid det minnesvärda naturforskaremötet i Christiania veta huru kronprinsen Karl då mottog oss, huru han afhörde alla föredrag, huru han deltog i diskussionerna, huru han var med på exkursionerna och när han sedan kom hem, huru han tänkte på myrors uttorkande, på jordbruks och näringars befrämjande, med bistånd af de som han sjelf med itver och framgång odlat. En skål för naturforskaren på thronen; ett niofaldigt lefve för Karl den XV, Sverges och Norges konung! Skålen dracks med ett oändligt jubel, och man kunde ej undgå att anmärka den större liflighet och endrägt med hvilken hurraropen här utbragtes; och detta oaktadt det öfvervägande antalet af närvarande danskar (eller snarare, kanske man just häri bör söka rätta förklaringsgrunden !). När Ordföranden ånyo hunnit göra sig hörd, uppstämde musiken återigen den två gånger afbrutna sången, hvars återstående trenne versars afsjungande åtföljdes af ett förnyadt niofaldigt hurra för Skandinaviens konungar. Ått de i sjelfva verket beherrska ett land, har sällan bestämdare uttalats än i nedanstående strofer: — Thi legge Gud sin Naade