Från Utlandet. De syriska angelägenheterna antaga all större dimensioner. Förföljelserna mot di kristna äro ej längre inskränkta till Libanoi och Cölesyrien, de ha ötverskridit Antilibanoi och, såsom telegrafen redan berättat, ha unde ett blodbad i Damascus mer än 500 kristn: blifvit mördade. Anfallet på de kristna der städes började d. 9:de om aftonen. Mång: männer blefvo dräpta och qvinnorna släpade till harems. Alla konsulatbyggnaderna, uton den engelska, blefvo nedbrända. De franska ryska och grekiska konsulerna hade flykta till Abd-el-Kader. De turkiska auktoriteternas hållning var alldeles maktlös. Den 11:te hade 3,000 turkiska soldater anländt till Bey: rut. I denna senare stad ser det mycket betänkligt ut, på flera ställen hyser man de mest straffvärda planer mot de kristnas och myndigheternas lit. Krigsskeppen träffa alla nödvändiga anstalter för att bjuda inträffande oroligheter spetsen. Till följe af allt detta kan man ej gerna antaga, att det varit Druserna ensamma som utfört dessa blodsutgjutelser, alldenstund Damascus år en stad med inemot 200,000 invånare, till största delen muhamedanare, bland hvilka de kristna af olika bekännelser lefva antingen under sina andliga patriarkers eller under de europeiska konsulernas beskydd, under det en turkisk pascha med ett obestämdt antal soldater och poliser handhafver regeringen och vakar öfver den allmänna säkerheten. Här är det således icke Druserna, — denna till antalet ringa bergsstam, som icke hyllar sig till någon bestämd religion, utan gerna, då det gäller att förfölja kristna, gör gemensam sak med de fanatiska arabstammar, som befolka dessa trakter, hvilka sedan urminnes tider nästan varit alldeles okända för Europåerna. Redan för tre år sedan, efter det indiska upprorets utbrott, talade man om en vidt utgrenad sammansvärjning mellan alla muhamedanska folkslag mot de kristna nationerna, och huru oförnuftig en sådan id6 ån är, är dess utbredande likväl ingalunda osannolik. Vid de årliga pilgrimstågen till Mekka samlas troende muhamedanare från alla länder, der profetens lära är den herrskande, från Marocko till Samarkand och andra sidan Himalaya, och de hemvandrande Hadachierna utbreda sedan de i Mekka mottagna idderna om islamismens förestående strid med och seger öfver korsets bekännare. Inflytandet häraf förspordes redan under striden i Audh; morden i Mekka och Dschedda för två år sedan voro ett nytt bevis på den fanatism, som utbredes från denna gamla brännpunkt för muhamedismen, och man torde vara öfvertygad om, att den hastisa exekution, som dessa excesser då framkallade, icke förbättrat fanatikerna, utan endast gjort dem ännu mera förbittrade och försigti5a, tills paroxysmen åter kommer öfver dem. Denna tidpunkt tyckes nu vara kommen — åtminstone i Syrien, och man behöfver sålunda varken söka orsaken till de timade våldsserningarne i en strid mellan ett par bergsvoar eller i ryska och franska agenters hemiga uppviglingar, för att bereda Old-England örlägenhet och skada dess handelsintressen. För att en brand skall kunna utbreda sig, ordras ett brännbart ämne, och ett sådant igger rikligen i muhamedanernas hat och örakt mot de kristna, der dessa utan tillräckigt skydd finnas kringspridda i muhamedanka länderna. — De engelska och frsnska keppskanonerna nå i alla hänseenden icke ill Damascus, och den flamma, som sålunda itbreder sig. skola Turkarna hvilka manna