medel. Sedan en bränning der försiggått, är mergeln just på sin rätta plats. V. ordf. hr Ekman trodde ej att något misstag om lera och mergel vållat misstroende till den senare; ansåg deremot att man ej ännu rätt insett gagnet af kalk och mergel. Bruket at mergeln är eljest på många ställen ganska gammalt. Redan för 70 å 80 år sedan begagnade ekonomiedirektören Rothoff en skalmergel från stränderna af sjön Mjörn, hvilken inneh. 41 proc. kolsyradt natorn. Efterhans död användes ej mergeln och jorden försämrades, till dess man ungefär 40 år derefter åter uppsökte de bortglömda mergelgrafvarne. Tal. hade på sina egna egor en mergel, hvilken var ganska skral (innehöll blott 4 proc. kolsyrad kalk); han hade dock användt den på mager oörjord och hade första året fått 7 gånger, andra 5 och tredje 3 gånger större skörd än på de gödslade åkrarne. Tal. sansåg, att obekantskapen med mergelns nytta ej vore ensamt skulden till dess ringa användande, man kunde äfven derför skylla den gamla kända trögheten hos svenska folket. Man borde derföre nästan tvinga det att använda den, och hushållningssällskaperna hvar i sin ort, och distriktsatdelningarne i synnerhet, borde fästa allmänhetens oaflåtliga uppmärksamhet på detta billiga jordförbättringsmedel. Till vetenskapsmännen framställde tal. om det voro sanning att, som man uppgifvit, mergeln i södra och mellersta Sverige vore af olika slag, emedan den i södra Sverige skulle vara bildad af skalen efter utdöda djur, då deremot den i mellersta Sverige af sådana, hvilka ännu lefva. Professor Arrhentus ansåg likaledes att det ringa bruket af kalk och mergel berodde på okunnighet om deras förmån och nytta, samt på trögheten att taga efter, trots talande exempel. Ansåg att mergeln skadade på den goda och kalkrika jorden i t. ex. Upland. Der mergeln ligger i dagen, får man intet att växa: jorden bliråför lös och dess värde måste höjas med mylla. På sandåkrarne, hvil-. ka talrikt finnas på Uplands sandåsar, har mergeln visat en utomordentlig nytta; men på kalkrik jord har den ej gjort någon nytta; åkerjorden hade redan förut der varit så uppbländad med kalk, att den ej kunnat gagna. Förenade sig om att hushållningssällskaperna böra söka uppmuntra till mergelns användning. Brukspatron Dugge från Nerike upplyste att kalk 1 hans hemort nyttjas i stor skala; sjelf använder han årligen omkring 5,000 t:r på alla sätt, dels direkte på åkern, dels i komposter o. s. v., och bekräftade dess ofantliga nytta. Protesterade mot prof. Millers yttrande att nästan alla jordmåner skulle innehålla tillräckligt med kalk; skulle önskat att prof. M. varit med honom på hans hitresa och sett de stora fält, hvilka varit ofverhöljda af rumexarter, hvilka alltid äro kännetecken på att jorden fullkomligt saknar kalk. Hvarje af rumex bevuxet fält bönfaller ordentligt om att få kalk. Kalkens verkan är så ytterst mångsidig, men dess förnämsta egenskap är att den neutraliserar en surt reagerande åker och det är just på en sådan som rumices florera. Var äfven af olika tanke mot prof. M. i afseende på den jord, för hvilken kalken vore fördelaktigast; ansåg detta vara sandjorden, som har ötverskott på syrligheter. Bestred äfven att kalk ej skulle ingå direkte som föda till plantorna, då just kalken i föorening med qväfvehaltiga ämnen bildade sådana. Sedan ordf. anhållit att talaren måtte närmare hålla sig till frågan, angaf hr D. de orsaker han trodde vara vållande till kalkens mindre användning (hufvudsak. okunnighet och fördom), samt tillrådde att ej använda limstenskalk, som innehölle ända till 20 9, talkjord, och ej enbart använda bergkalk, som med jorden bildade en skorpa, hvilken, om den ej harfvas, blir högst hinderlig för luftens cirkulation. Hr Johannesen ville af egen erfarenhet intyga att åtminstone ej i Skåne tegellera blitvit misstagen för mergel. I Skånes kritformation har den bredvid kalklagren liggande hvarfviga leran ej ännu blifvit begagnad, men på andra ställen, såsom i Halland, har den i stort blifvit använd för den sandiga proNee RKO Lt nm — —