VR OUWARVÄVSMAMJ MMS Rn nt esteg tribunen samt anhöll att de personer, vilka ämnade deltaga i diskussionen, så mycet som möjligt måtte närma sig centern af ummet, för att bättre höras. Sedan derefter n af häradsh. Hessle framställd motion, att ällskapet under diskussionen skulle få behål4 hattarne på hufvudet, hvilket under d nane bifall genast verkställdes, börjades diskusionen öfver de uppställda frågorna, och skred nan dervid till den första, så lydande: :Hvilket inflytande har senare tiders friare andelslagstiftning utöfvat på jordbruket? Har len uppfyllt de förhoppningar eller bekräftat de farhågor, hvarmed å motsatta sidor denna föränring blifvit emottagen? Den nu började diskussionen häröfver ;ppnades af tulldistriktschefen W. Karström, som i ett skriftligt anförande, med all den srundlighet och klarhet man från detta håll var att vänta, utredde frågan, för så vidt svaret derpå kan hemtas från förhållandet nellan importen och exporten af jordbrukets mufvudprodukt, spanmål. Han visade, att spanmälsexportens öfvervigt från 243,000 t:r om året, i medeltal, åren 1849—1854, stigit ill 874,000 t:r, åren 1855—1858, då spannål fått tullfritt införas. Tullfriheten hade cke verkat hämmande på jordbruket, tvärtom vore det för Sverige, såsom ett spanmålsexporterande land, af största vigt att en fullkomlig frihet i detta hänseende råder. Man hade påstått, att jordbrukaren under nuvarande förhållanden besår mera jord, än som kan bestå med en väl ordnad boskapsskötsel, -amt att en öfverdrifven hafreodling utträngt ädlare sädesslag. Med afseende på den första punkten anmärktes, att en insigtsfull jordbrukare icke kunde göra sig förfallen till ett sådant fel. Hvad den senare angick, ådaga I lades med statistiska data, att exporten af ädlare sädessläåg från 9,, af hela exporten, åren 1849—1854, stigit till !,,, åren 1855— 1858. Vidare påmintes om den tilltagande importen af jordbruksredskaper och machiner, likasom af gödningsämnen (från 155,000 till 2,110,000); priserna på kött, smör, ost m. m. voro ej nu högre än före tulltrihetens införande; importtull är utan nytta i ett öfverproducerande land, der man, såsom här, icke deraf påräknar någon statsinkomst, men den verkar derigenom bestämdt skadligt att den i exceptionela fall måste ändras eller borttagas, hvilket verkar misstro, förlamar handelsverksamheten och indirekt vållar nedsättning af priserna. Talaren ansåg senare tiders friare tullagstiftniog hafva haft ett välgörande inflytande på svenska landtbruket. Kgl. sekret. Hj. Nathorst uppträdde derefter i talarstolen. Han hado intet att invända mot tullfri införsel å spanmål, då så föga infördes mot hvad som utfördes, och ansåg ej att den friare handelslagsstiftningen något inverkat på produktionen af spanmål och dess export, helst lagstiftningen endast existerat under 5 år, då exporten deremot började år 1820 och sedan dess varit i ett stadigt stigande. Deremot ansåg han att upphäfvandet af tullarne på kreatur och ladngårdsprodukter har verkat menligt på ladugårdsskotseln. Visade att det beprisade fria England ännu har tull på ladugårdsprodukter, hvilken årligen uppgick till högst ansenliga summor. Då krisen försiggick i Englands tullagstiftning 1846, var den stora frågan, antingen jordbruket eller industrien skulle maka åt sig. Jordbruket ansåg man dock begränsadt inom de 3 rikenas områden, då för Englands industri deremot ej fanns någon annan gräns än jordklotets. Spanmålslagarne föllo och industrien fick den stödjande handen; detta hade ej några menliga följder. Men så måste man också taga i betraktande den stora skilnaden i proportionen mellan industriidkande och jordbrukare i England och Sverige. I det senare landet gick man långt, då man borttog skyddstullarne för ladugårdsprodukter. Under åren 1854—58 hade man årligen importerat hästar, nötkreatur, kött, fläsk, ull, hudar m. m. till ett värde af 6,388,000 rdr, hvartill kommer ylleväfnader till ett årligt belopp af öfver 3 millioner, eller inalles för omkring 91 mill. rdr årligen. Att utskeppa vår spanmiålj erkännerligen Hafre, och istället importera ladugårdsprodukter till ett sådant belopp, vore alldeles som att exportera vårt jern rått och sedan återköpa det förädladt. Vi exportera råämnet, vår säd, och inforskrifva gnuano, hvilken vi dock hemma kunde bereda just af denna säd. Pullagstifnincaen harde unnmuntra folket att