tem — Ja, herr grefve, svarade den andre ryttaren. — Så! Men vet ni, den der fördömde stråtröfvaren tyckes mig alldeles vilja drifva gyckel med er, ert folk och hela rikets polis för öfrigt. — Saken är, att denne man har en alldeles utomordentlig skicklighet. — Och en förvånande tapperhet. — Kan man väl kalla det för tapperhet, herr grefve? — Ventre-saint-gris! som den gode konungen säger; hvad skulle ni väl vilja begagna för ett ord, att uttrycka den djerfhet och energi, hvarpå denne fördömde La Chesnaye i hvarje ögonblick ger bevis? Han är så tapper som någon kan vara det; det är utom allt tvifvel. — Jag är cj af er åsigt, herr grefve de Bernac, svarade den äldste af de båda ryttarne. Hvad ni kallar tapperhet, det vill jag benämna håg för mord och rån. — Skillnaden i vår åsigter uppkommer af skilnaden i våra olika ställning inom samhället, inföll den,. som nyss kallats grefve de Bernac. Jag är krigare framför allt, och ni, min förträffhye vän, ni är hr dAumont, ståthållare öfver de goda staden Paris, och, såsom: sådan, chef fö) ämarekorveca och polisen inom hufvudstaded och provinsen ITie de France. Er civillöjtRn