bragt honom i denna ölyekliga belägenhet? Den olycklige, 8oMmcförrvarit en frisk och stark man, måste framsläpa sitt olyckliga lif i hospitalet, ofta angripen af hättiga nervattacker och lidande mångdubbla qval hvarje gång fångvaktarne hamrade tillsammans hans kedjor. Han sade mig att det förekom honom som om hvarje slag träffat hans hjerna, men oaktadt detta och oaktadt sjukdomen gjort honom oförmögen att röra sig, förflöto långa år, innan han befriades från kedjorna. I samma fuktiga cell förlorade Panfilo Serafini sin helsa. Han fick skrofler och bölder och måste gång efter annan opereras. Det var märkvärdigt, att denne man någonsin kunde lemna fängelset, ty då han så ofta spottade blod, trodde vi alla att han skulle dö af lungsot. Men de, som jag nu nämnt, fingo åtminstone behålla lifvet och följaktligen hoppet, men andra dogo i fängelset, för att begråtas af sina olyckliga anhöriga. Vincenzo Cavallo, som dog efter tre års sjukdom af tvinsot, var det första offret. Alfonso Zenli ifrån Aquila, som inspärrats i en fuktig cell och förgäåfves begärt att få flyttas till en torr, angreps vid tretiotre års ålder af bröstinflammation och dog utan att få uppfylld sin önskan, att ännu en gång se sin fader, Antonio Ferrara, som hade en atletisk gestalt, dog efter två års sjukdom vid tretiotre års ålder. Michele de Gennaro erhöll tillgift af regeringen, men då han återkommit till sitt hus, fann han det alldeles utplundradt och dörrar och fönster inslagna. Han störtade sig då under ett plötsligt anfall af vansinne ut genom fönstren i öfra våningen och krossades. Gamle Cimino, Gaetano Melluccio, Constantino, Pannuzio, Michele Torguati och Saverio Gatti dogo alla i Montefuscos fängelse. ecsaamma—— 6 ——— ts—— TT — ts —— — kceaasaumaadnatnnaIä