-— 2 CLARA BRA RA VOL UMAå VMESMM Me MoMMVSA9S OMÅERMe Man BP Sy66ce tydde tillika, att Frankrike skulle, när detta var gjordt, erkänna mellanitaliens anslutning. Men dettå formella, diplomatiska erkännande har ännu icke hörts af. Man väntar i Turin förgälves derpå, tillochmed efter det Savoyens och Nizzas införlifvande med Frankrike blifvit officielt tillkännagifvet och firadt i Paris. Om det endast är af undseende för påfven och hans protest mot Romagnans afträdande, som afhåller den franske kejsaren från det formella erkännandet af en fait accompli, som Italienarne ej vilja uppgifva, är omöjligt att säga; men säkert är, att den franska ockupationen af Rom nu liksom år 1849 tjenar till motvigt mot revolutionen. När påfven ställer till stora processioner i Rom, såsom nyligen vid Kristi lekamens fest, ser man den franske befälhafvaren, geral Goyon, deltaga deri i sällskap med påfvens egen franske general, Lamoriciere. Den franska armekorps, som stod i Lombardiet, har fulländat sitt återtåg till Frankrike och marskalk Vaillant har återvändt till Paris, efter att ha aflagt besök i Verona och Venedig. Deremot arbeta transmännen för närvarande ifrigt på fulländandet af fastningsverken omkring Civita Vecchia, den påfliga hamnen vid Medelhafvet. Allt detta tyckes onekligen häntyda derpå, att förhållandet mellan den franska och sardinska regeringen icke är så intimt, som det förut varit, och att Frankrike vill motsätta sig revolutionens vidare utbredande i Italien, isynnerhet hvad beträffar Kyrkostaten. Att något sådant snart kan inträffa, blir med hvarje dag alltmera sannolikt, liksom äfven att Sardiniens ställning derigenom måste bli mera skef än den redan är, så att det tvingas till att antingen förklara sig för revolutionen med alla dess konseqvenser eller för det napoleonska systemet. Visserligen kan det antagas, att den närmare öfverenskommelsen mellan grefve Cavour och kejsar Napoleon äfvenledes omfattar denna eventualitet, men det kan dock ej förhindra följderna af dess inträtfande. Lyckas det Garibaldi att fördrifva Bourbonerna från Neapel på samma sätt som nu skett från Sicilien, så står den segerrika italienska revolutionen vid Roms portar, och hvarken Cavour eller konung Viktor Emanuel skola då ensamma vara i stånd att genom ett maktspråk hejda den, ätren om den tills-dess hållit fast vid unionens eller anslutningens fana och handlat i Viktor Emanuels namn. Hvarje Italienare, som kämpar med och för Garibaldi, vet dock, att den förnämsta betydelsen i detta konunganamn är att vara det för ögonblicket bästa medlet, att förena hela Italien under en regering, och ingen af dem utesluter Rom och Kyrkostaten från detta förenade Italien. Den sardinska konungens befallning, att på denna punkt hejda revolutionen, skulle ha till följd, att, denna senare förklarade sig emot honom och för den odelade italienska republiken, som enligt I1talienarnes åsigt skall omfatta både Rom och Nizza. — När det kommer så långt, nödgas Frankrike åter uppträda aktivt; men dess mellankomst kan då icke vara motiverad af samma politiska axiomer som dess uppträdande år 1859; det måste tvärtom mera närma sig de äldre internationela och statsrävtsliga principerna, och det är mycket möjligt, att något dylikt redan kan ha verkat lugnande vid sammankomsten i Baden-Baden, liksom det äfven kan bli af en särskild betydelse för den inre utvecklingen i sjelfva Frankrike. Men om dessa förmodanden skulle vara riktiga, måste vändpunkten äfvenledes redan nu visa sig 1 den franska regeringens förhållande till revolutionens utbredande till Kalabrien och Neapel och i frågan om Siciliens anslutning till Sardinien. Det är detta man måste taga i ögonsigte i dessa dagar, för att kunna sluta sig till, huru franske kejsaren uppfattar förhållandena, och om han ej har andra obekanta afsigter med Södra Italien. (Berl. Tid.) Det heter från Neapel, det konung Frans II fast beslutat att försvara sig till det yttersta. Hans konstitutionalism var dessutom så föga allvarligt menad, att han redan före hr Martinos återkomst i ministerrådet haft följande minnesvärda yttrande: Jag ger icke efter! Jäg vill heldre bli öfverste inom österrikiska armeen än konstitutionel monark — och det är högst sannolikt att denna hans