hvarpå landets välfärd berodde, så beslöt man sig i för att lemna entrebiljetter åt komiten. Men ifven detta medförde icke det motsedda resultatet, förrän man iakttog det försigtighetsmåttet, att taga biljetten från den inträdande, ty i annat fall kunde man vara säker på att han skulle återkomma femtio gånger om dagen och tränga sig fram genom förmaken, som leda till generalens rum. Ganska få bekymrade sig om komiteen, och alla ansågo det högst nödvändigt, att diktatorn skulle i egen person afhöra deras snack. Garibaldi är så fördragsam i detta hänscende, att han lyssnade med ett helgons tålamod på alla dessa ändlösa historier. Tvenne så tillbragta timmar skulle kommit hvarje annat hufvud att svälla, som om en af kastellets tretton tums bomber setat i det. Men äfven de, som icke kunde hitta på någonting att berätta, ville icke försumma tillfället att se diktatorn och komma för att trycka hans hand. Slutligen tog dock Garibaldis tålamod slut, och han gaf bestämd befallning om att förmaket utanför hans rum skulle göras tomt, på det att han skulle få njuta någon ro. Alla de som vilja gå in till honom ha en trefaldig skärseld att passera — först palatsets port, så förmaksdörren och slutligen dörren till sjelfva det allraheligaste. Detta var en fullkomligt nödvändig åtgärd, ty jag har aldrig sett efterhängsnare menniskor. En af Leghorns åkare eller en af Civita Vecchias portvaktare är ett mönster af blygsamhet i jemförelse med dem. Och hvilket larm! Det kunde göra menniskor döfva. Efter att ha tillbragt en half timma i detta Babel, skulle man ha ansett en skog, som vore rik på apor och papegojor, för en lugn och behaglig tillflyktsort. Det börjar dock nu att bli bättre, och då generalens befallningar noggrannt efterkommas och man märker att det tjenar till ingenting att fösöka, så nöjer man sig med att stå på piazzan. Endast då en sbirro — man eller qvinna — föres in eller då en desertör eller parlamentär ankommer, strömmar man mot porten. Men huru stark än trängseln är, och hvilket föremålet för ögonblickets intresse än är, så gifves det dock alltid ett medel att draga uppmärksamheten åt annat håll. Garibaldi behöfver blott för en sekund visa sitt hufvud i ett fönster, och man glömmer straxt allt annat för att hurra och springa till Macguadas hörn för att få se sin afgud. Jag tror verkligen, att om kung Bombetta fördes in som fånge, skulle de springa ifrån honom för att få se på Garibaldi. Man kan icke låta bli att då och då förarga sig, isynnerhet när man har brådtom och icke kan bana sig väg genom folkhopen, eller när larmet gör ondt i öronen, men denna fruktansvärda arabiska liflighet, denna rörlighet och denna inbillningskraft ha också sina goda sidor. De neapolitanska officerare och soldater, som tvenne gånger under stilleståndet passerat genom staden, ha icke kunnat undgå att märka det. Hvilket begrepp man än må ha hyst om en liten väldisciplinerad truppstyrkas öfverlägsenhet öfver stora oordnade skaror, så glömmer man det sannolikt vid anblicken af den exalterade folkmassan, som kan uppretas nästan till ursinnigan XR RR TT EE KR