— Mrs, Parkins, tänkte jag, måste hafv: pladdrat om den skottska affären; men vi ha m ingen tid, hvarken till ånger eller förebråelser Jag måste återigen besöka lagkarlen. Straxt efter tio följande morgon kom jag till Bellevue House. Min ringning på trädgårdsporten besvarades af mr Stretton sjelf, som från fönstret hade sett mig komma. Han såg ut som en bild af förtviflan. — Clara, flämtade han, står fast vid sitt beslut att gifta sig med Morny. Men huru stort hans inflytande öfver henne också är, betviflar jag ej att hon, efter hvad som passerat under de sista tjugofyra timmarne, åtminstone skulle fordra ett uppskjutande af ceremonien, om hon ej hyste farhågor för mig. Ha! — der komma de! Jag blickade ut från fönstret i rummet, dit mr Stretton i hemlighet ledsagat mig, och såg en öppen med fyra hästar förspänd vagn. I denna sutto Morny och mademoiselle S:t Angel — Hvad! utropade jag, han har den oförskämdheten att föra denna qvinna med sig! — Ja, han begärde Claras tillåtelse dertill, på det att, om man skulle göra något försök att hindra giftermålet genom förevändningen, att brudgummen blifvit gift i Skottland, mademoiselle S:t Ange skulle vara närvarande för att vederlägga förtalet. — Jag förstår. Mr Morny är således fullt beväpnad. — Ja; och likväl tycker jag mig märka, Waters, att edra ögon glänsa af mod och hopp? (Forts.)