med folk före kli 2.0 Mr Goodwin, som ytterligare vägrade att lemna sin post, oaktadt amiralen dagligen inbjöd honom till sig, hade i sitt hus mottagit alla fattigare briters qvinnor och barn. Nu var endast frågan, om alla de stadsboer skulle slåss, som stannat qvar? Prester och munkar, hvilka nästan alla utan undantag visat sig såsom sanna patrioter, gå omkring på gatorna med sina kors framför sig, och uppmana folket att förtrösta på Försynen, samt slåss för lif och egendom. De olika trupperna hade intagit sina positioner och sågo alla så beredda och beslutsamma ut, att jag verkligen tror, att, om stridssignalen blifvit gifven, resultatet ej skulle varit tvifvelaktigt. Men härunder hade en förändring egt rum på Pretoriotorget. Lanza skickade tidigt på morgonen en parlamentär, hvilken anhöll om eskort för general Letizia, som önskade erhålla ett samtal med general Garibaldi kl. 10 f. m. Det var säkerligen frågan om att utverka ett nytt stillestånd. Jag var händelsevis närvarande, då Letizia anlände. Hans ton var fullkomligt olika med den han haft dagen förut, och ingenting kunde vara mera älskvärdt och mjukt än det sätt, hvarpå han framställde sin begäran. Han förklarade, huruledes det vore omöjligt att få ned alla de sårade till kl. 12 och huru ändamålet med stilleståndet derigenom blefve förfeladt. Han begärde först ett stillestånd på obestämd tid, uttalande den förhoppningen att någon vidare strid måhända ej skulle komma att ega rum. Denna begäran bifölls icke, men trenne dagars stillestånd blef slutligen bestämdt. Såsnart Letizia gått, utdelades genast befallning om att ej börja anfallet på middagen. Staden hade blifvit så upparbetad, att den allmänna meningen var afgjordt mot förlängandet af stilleståndet, hvari de flesta endast sågo fördelar för neapolitanarne. Dessa kunde befrias från sina sårade, förse sig med proviant och erhålla förstärkningar från Neapel. Ingen tycktes se den andra sidan af saken, att äfven insurgenterna kunde ha fördel häraf. Just då samtalet egde rum mellan Garibaldi och Letizia, anlände ett bref från Cagliari af d. 28:de, hvari det omtalades att en transportångare, med 100 alpjägare, 2,000 fullständiga rustningar, en mängd ammunition och andra krigsförråder, var på väg och skulle komma nära intill kusten samma morgon d. 31. Det var alldeles icke någon föraktlig förstärkning, och mått och steg blefvo genast tagna, att underrätta myndigheterna i grannskapet af Castellamare, att vara på utkik och söka uppbringa materielen. Men ett tre dagars stillestånd kan äfven ge demonstrationen tid att sprida sig både bland de neapolitanska trupperna och de utländska legoknektarne. Tre af de neapolitanska regementena ha länge gifvit tecken till ovilja och insubordination, så att de blifvit upprifna och orabildade. De sista gatustriderna, i hvilka de lidit mest, voro ej heller beräknade att stärka disciplinens band. Det är dessutom annorlunda med dessa soldater än med compagni darmi, den infödda polisen. Dessa senare veta sig icke hafva någon barmhertighet att vänta: men någon animositet mot soldaterna eger ej rum. Hvarje dag komma de in i staden — många för att alldeles gå öfver på Garibaldis sida, andra för att hälsa på, men alla längtande efter att få se och kyssa Garibaldis händer. Flere Sicilianska officerare hade kommit öfver, för att se till sina familjer i staden och endast få vände tillbaka, men de som gjorde det trodde sig skola kunna vara till mera gagn på andra sidan, än om de stannat här. Jag såg sjelf en kapten kyssa Garibaldis händer och med tårar i ögonen bedja honom förhindra vidare blodsutgjutelse mellan de italienska folken, samt lofvade göra allt hvad som stod i hans