Det ar val, attjvi då och då erinras om, att det likväl gifves något högre här i lifvet, än det vi brukat anse för det högsta, och att komfort och filantropisk moral icke utgöra allt. Detta är den lära, som de dofva kanonsalvorna från Siciliens herrliga dalar ropa i vårt öra. Låtom oss emellertid draga nytta af exemplet och söka tillegna oss något af denna hjeltemodiga hängilvenhet, som utgör en nations säkraste bålverk i pröfningens stund, hvilken nog icke skall uteblifva. Neapolitanska hofvet satte, såsom bekant är, ända till Garibaldis besättande at defilgerna vid Calatatimi obetingadt förtroende till general Salzano i Palermo. Ofver denne mans antecedentia medelas följande berättelse, hvilken skulle förefalla oss som en mönsterkarta af orimligheter, om ej redan förut andra försigtigt pröfvande historici berättat oss ännu starkare saker öfver kapitlet, huru man i Neapel gör karrier: Giovanni Salzano utmärkte sig år 1807, då ännu en 16 års yngling, först såsom bandit och stråtrotvare och befann sig derefter i röfvarehöfdingen Fra Diavolos skara. När detta band slutligen sprängdes af Massenas soldater, föll Salzano i fransmännens händer, fördes till Neapel i fängelset Castel Nuovo och dömdes af en krigsrått såsom röfvare och mördare till galgen. Man förde honom till kapellet, omgatf honom med prester och lät bereda honom till döden, som han redan foöljande dagen skulle undergå. Men den unge banditens mor hade vänner vid konung Joset Napoleons hof och isynnerhet hos den allmäktige ministern Saliceti; hon visste att genom sina tårar af konungen och dennes minister utverka sin sons benådning, tillfölje af hans ungdom, och just då man skulle utföra honom från kapellet till aträttsplatsen, förkunnade man honom, att han fått nåd. Han blef fri, men måste låta enrollera sig i den kongl. armeen, som man då höll på att organisera i Neapel. Han kom nu såsom soldat till sappör-bataljonen, utnämndes år 1819 till underlöjtnant inom densamma och pryddes med den heliga Giorgio-Order. Fra Diavolos fordna kamrat var då en af de ifrigaste Cabonari. Ar 1820 kom han med general Pepes division till Sicilien, för att hjelpa till att underkasta de sicilianska insurgenterna. Fastän riddare och officer, hade han likväl icke glömt sitt röfvarehandtverk. Han utmärkte sig vid hvarje tillfälle genom mord och plundring och vände såsom kapten tillbaka till Neapel, riktad genom byten, som han beröfvat mången olycklig familj, och blygdes icke för att visa sitt byte med de cyniska orden: Allt detta har jag tillkämpat mig med sabeln i hand. När konstitutionen upphäfdes och han såsom cabonaro, i likhet med alla patriotiska officerare, afskedades, förblef han under flere år i overksamhet. När Del Carreto öfvertog polisministersportföljen, på samma gång han fungerade såsom general för gensdarmeriet, kallades Salzano som kapten till denna poliskorps; Del Carreto visste nog med hvem han hade att göra. Salzano skickades straxt derpå till Puglia, för att der utrota ett röfvarband, hvilket länge gjort trakten osäker. Han föredrog list framför vapen: han uppsökte banditchefens hustru, förstod att) ställa sig in hos henne, förförde henne, lofvade att bära hennes sistfödda till dopet, och när detta antogs, förklarade han sig som familjens beskyddare, hvilket var honom desto lättare, som man i Neapel städse hyser fullt förtroende till en guffar. Nu intalade han banditchefens hustru, att honiskulle använda allt sitt inflytande, för att förmå sin man till att öfvergifva sitt handtverk. Han behötde blott infinna sig hos vederbörande, så skulle han (Salzano) nog utverka åt honom fullkomlig nåd; han svor detta på hostian. Hustrun trodde honom och öfvertalade äfven sin man, Denne upplöste sitt röfvarband och inställ:e sig hos Salzano; men herr guffar lät 24 tim-. mar derefter skjuta ned den lättrogne. Dell Carreto skickade honom nu, öfverhopad medl. loford, till Calabrien, der han under flere år utmärkte sig derigenom, att han delade bytet med de af honom protegerade banditerna, och detta så ogeneradt, att han ej skämdes för att i sin boning utställa till allmänt beskådande många värdefulla stulna saker. Efter revolutionen 1848 och den derpå följande reaktionen steg han raskt i graderna och blef slutligen under Frans 11 caenaeral — Ohildad