utan tvifvel snart skall bringas till förnuft. Suppositionen, att Neapolitanska flottans rörelser snarare äro beräknade på att betrygga neapolitanska truppernas räddning än att skada patrioterna, vinner med hvarje ögonblick alltmera terräng. När jag befann mig på Pretorio, kom just en af insurgentkaptenerna, som hade sin station utom staden, och berättade, att neapolitanarne voro afskurna från all förbindelse med trakten utanför och äfven från kusten. San Martino, La Favorita, Monreale, Pario, jemte landsträckan nedemot kusten äro fulla med guerillas, hvilka ofreda rojalisterna både natt och dag. De äro samlade i Porazzo och Santa Theresa, och ha sökt göra en rörelse framåt både i går och i dag på morgonen, åt San Martino och La Favorita till. Detta är troligen en fint, men det är dess verkliga afsigt att operera på motsatt sida. Under det jag var hos generalen, anlände ett bref från Corleone, i hvilket han underrättades om, att den neapolitanska öfversten, som der förde befälet, var hugad öfvergå, om han finge bibehålla sin tjenstegrad. Svaret var jakande. Detta anbud förvånar mig ej. I går kommo Hera civilklädde officerare och öfverlemnade sig sjelfva. Jag såg omkring 60 eller 70 fångar och desertörer på ett ställe, hvilka alla önskade att få vapen och bli soldater i den italienska frihetskampen. Men med allt detta vore önskligt, att Palermitanarne gjorde mera och de infödda insurgentbanden äfven. De förra tyckas blott tänka på sina evvivas och de senare blott förstöra sin ammunition. Kl. 6 eftermiddagen. Omkring kl. 3 e. m. utbröt plötsligen ånyo en af dessa panics, hvilka inträffa hvarje ögonblick och mera än någonting annat tjena till att demoralisera staden och insurgentbanden. De ångare, som i går gingo bort, kommo tillbaka och det ryktet spred sig, att de skulle landsätta sina trupper framför Porta dei Greci; -stort löpande och rörelse, stor förvirring, allt förorsakadt af ett dammoln på vägen längs stranden. På eftermiddagen skjöts det både vid Piazza Reale ch till venster derom, hvarest neapolitanarne ha en bastion, hvilken flankerar palatset och sjelf skyddas af fästningen. Målet för allas sträfvan på denna sida: var att komma i besittning af en mängd hus och derigenom isolera bastionen samt sålunda tvinga trupperna att utrymma både denna och Sant Agatha. Staden är för stor och Garibaldis egna följeslagare för få, att skickas fram öfverallt, och för dyrbara att blottställas annat än i största nödfall. Det är derföre insurgentbanden, som på de flesta ställen utgöra styrkan. Så länge ammunitionen varar, går det nog bra, meh tyvärr skulle med deras slöseri ett par hundra patroner ej förslå för en utaf dem. Som ammunitionen var slut på denna punkt just då rojalisterna gjorde en rörelse framåt, retirerade en del af Picciotti in på en af gatorna och gaf derigenom rojalisterna tillfälle att skjuta på en gata, der ett annat parti af dem ännu höll sig. (Forts.)