sjelfva staden jemte sjön derbakom, mera lik en vacker tafla än verkligheten. Alla bergei med sina skrofliga spetsar, hvilka naturligtvi hade en rödaktig färgton, tycktes bada i dei nedgående solens strålar och egde denna ro senröda färg, hvilken jag hittills ansett var: alldeles egen för Atticas slätt. Under de ögat möttes af denna tjusande scen framföi er, kunde ni, om ni såge er den, så att säga blicka in i bergskedjans hjerta. Det var er af de herrligaste taflor jag någonsin skådat Och ofverallt var marken beklädd med ett brokigt täcke af vårens blommor, hvilken utandades i dubbelt mått sina doftande ångor såsnart solen gått ned. Detta pass visade sig vara en dålig väg för expeditionen, men anblicken denfrån var tilldragande ech behaglig. För att bibehålla Neapolitanarne vid tanken på att allt stod väl till på denna sida, underhöllos de vanliga eldarne omsorgsfullt på bergspetsarne, ätven långt efter vår afmarsch. Garibaldi hade brutit upp, för att taga i betraktande positionen nedinunder eller kanske försjunka i detta slags drömmange tillstånd, hvilket i dylika högtidliga ögonblick bemäktigar sig honom och slutar med en koncentrering af alla hans själförmögenheter på det enda mål han för ogonblicket har framför sig. Nattskottet inom fästningen hade redan för längesedan genljudat i bergen, uppväckande till ögonblickligt lif de der slumrande ekon, och månen hade höjt sig i sin klara silfverglans öfver våra hufvuden, såmedelst ytterligare ökande taflans skönhet, — innan vi börJade röra på oss. Under tiden hade Picciotti (de yngsta), såsom patrioterna kallas, bringats i ett visst slags ordning, något som, j mån tro det, ej var lätt i den skymning som rådde. Med undantag af de trupper Garibaldi bragt med sig, tycktes alla de öriga utgöra en sammangyttrad massa, hvilken syntes omöjlig att reda. Så småningom kommo de olika afdelningarne i ordning, hvarpå marschen började omkring kl. 10 på aftonen. Antingen hade de Sicilianska kaptenerna aldrig sett passet Mezzagna eller ock hade de sina egna, kuriösa ider om en väg; det hela är ej annat än en stig bland täta stenhopar, som af och till genomskär bädden af en bergsström, icke sällan följer densamma, leder öfver lifsfarliga stenrös och slingrar genom de mest otillgängliga klyftor — allt detta måste passeras på hästryggen, en sluitning af 25 graders vinkel. Sjeltva folket kunde också blott gå en och en, hvilket gjorde, att vår linie blef förfärligt lång, och förorsakade ständiga dröjsmål och uppe-. nåll. Generalen svor att aldrig mer tro nåson Sicilianare i hans uppgifter om en bergsväg. (Forts.)