fanns ex.-presten Guzmaroli, en Romagnolare, som hållit de mest entusiastiska föredrag till sin hjeltes ära och följer honom lik en skugga, sörjande för hans beqvåmligheter och i farans ogonblick vakande öfver hans person. Der fanns äfven en liten trupp, hvaraf de flesta tillhörde goda Lombardiska familjer och voro väna vid att göra tjenst till häst men nu gingo till fots och voro de främsta i striden. Den icke minst anmärkningsvärde bland alla dessa figurer var den sicilianske munken, Frate Pantaleone, munter och: korpulent liksom de medeltidsmunkar man brukar se på målningar, men full af eld och: patriotism och lika tapper som någon af de andra. Han hade förenat sig med korpsenjvid Salenci. Atskilliga bland insurgentledarne från Palermo och trakten deromkring voro jemväl närvarande ibland dem, tillika med några prester och munkar, hvilka äro ibland de uppriktigaste och mest energiska ledarne af rörelsen. Det var likväl en sällsam syn inom denna icke särdeles katolska arme; men jag försäkrar er, att deras tapperhet varit sådan, att äfven de vildaste bland dessa ynglingar hedra och vörda dem och i dem deras orden. Hela denna brokiga grupp, nu tillökad med de båda unga amerikanska sjöofficerarne och straxt derefter med trenne britiska dito, var församlad kring en gemensam punkt — en rykande kittel, hvari fanns större delen at en kalf, en korg med färskt bröd och ett krus Marsalavin. Hvarochen hjelpte sig sjelf på det mest kommunistiska sätt i verlden, begagnade knif och fingrar i st. f. gaffel och alla togo sina klunka ur det enda tennmåttet. Det är blott i detta slags oregelbundna krig som man kan få bli vittne till dylika scener i deras största fullkomlighet. De långa marscherna fram och åter, regnet, fäktningarne och sotvandet på bara marken hade gjort hvar och en af dessa personer värd att finnas på en tafia af Murillo, under det alla dessa stora Sicilianska berg, ej olika de grekiska, bilda en bakgrund, hvartill ingen målning kan återgifva maken. Straxt efter min ankomst infann sig Garibaldi och mottog sina främmande gäster med denna tilldragande och öppna enkelhet, som så mycket karakteriserar honom. Han uppfyllde med största beredvillighet den alltid återkommande begäran om nya autografer och besvarade de många frågor, som naturligtvis gjordes honom. Forst efter gästernas afresa egnade generalen sig åt sina egna göromål. Den omhandlade frågan rörde ingenting mer eller mindre än att samma natt med en coup de main våga sig på Palermo. Neapolitanarne hade utan tvifvel nappat på den för dem utkastade kroken, — de hade tagit en låtsad reträtt för ett nederlag och återskickandet at kanonerna in i landet för ett tecken af modlöshet. De tycktes ej ha någon ide om flankmarschen till Misilmeri, ty personer från Piana påstodo att de till stort antal stodo på detta senare ställe. En annan betydlig korps stod i Parco och på vägen derbakom. Rapporterna berättade likaledes om flere tusenden, som befunno sig i Monreale. Approcherna till dessa båda sistnämnaa platser, kallade Piana di Borazzo och Theresa, hvilka båda ligga intill kongl. palatset i sydvestra delen at staden, utgjorde verkligen koncentreringspunkterna, medan utgångarne från södra och sydöstra delärne af staden voro jemförelsevis utan försvar. Föregående händelser hade nödgat Neapolitanarne, att fästa uppmärksamnet vid stadens topografi, för att kunna förbli herrar öfver densamma 1 händelse af en folkresning. Detta var ej lätt i en sådan stad som Palermo, hviiken, såsom det egnar en stad i södern, utgör en labyrinth af små och krokiga gator, omgifna at höga hus, som alla äro försedda med balkonger. Detta var ett farligt item för truppernaien gatustrid. Neapolitanarne gjorde sitt bästa, för att kunna ersätta denna ogynsamma omständighet. Der finnas tvenne gator, hvilkå synbarligen äro af spanskt ursprung och utgöra stadens båda pulsådror. Den första, via di Toledo går från hamnen till Porto Felice och genomskär staden i rät linie från nordost till sydvest, passerar nära intill kyrkan Santa Rosalia och mynnar ut vid Piazza Reale, det största torget i Palermo, på hvars motsatta sida löpa vägarne till Monreale och Parco. Intill kongl. palatset, som tros vara