och hade redan af Romberg blifvit uppförd på tribunen, då hon till publikens stora förvåning sprang -derifrån ochförsvann i ett närgränsande rum. Doretta skyndade efter henne. Dock vände båda snart åter, och Spohr erfor nu, att sångerskan tillfölje afden starka middagen knappast kunnat andasoch der: före blifvit tvungen att något lossa sina för hårdt åtsittande kläder. Efter henne kom Hermstedt;. denne som eljest vid offentliga uppträdanden gick till väga med ängslig försigtighet hade nu, öfvermodig af champagneruset, skrufvat ett nytt, ännu:ej profvadt blad på munstycket till sin klarinett, en sak, hvaröfver han skröt för Spohr, under det han besteg upphöjningen. Soloti den komposition, han skulle exeqvera, började med en långt uthållen ton, som i början knappt var hörbar, men åt hvilken han småningom gaf en otrolig styrka. fven denna gång började han sålunda. Men då han ville öfvergå till tonenshögsta kraft, slog bladet öfver och gaf en förfärligt missljudande ton. Publiken skrattade, och den nu plötsligt nykter vordne konstnären bleknade af förskräckelse. Han återvann dock sin fattning, och föredrog med vanligt konstnärskap det öfriga. Olyckligast gick det dock den stackars Schwenke. Middagen hade utan att han märkt det sprängt hans båda hängselknappar. Då han nu .vid ett potpourri med qvartettackompagnement besteg upphöjningen, for att öfvertaga andra. violpartiet, märkte han straxt efter koncertens begynnelse att hans benkläder, vid de rörelser han måste göra för att föra stråken långsamt men säkert började sjunka. Hans nöd förblef icke länge obemärkt ur uppväckte stor munterhet bland publiken; Men då vid slutet af potpourriet en passage till den grad skakade honom, att benklädernas sjunkande på ett betänkligt sätt tilltog, kunde ingen längre återhålla sig, utan hela salongen brast ut i ett enstämmigt skratt. Spohr bosatte sig sedermera i Wien och gjorde naturligtvis der en hel mängd konstnärsbekantskaper, bland andra Beethovens. Denne led redan på den tiden af sin döfhet, hvilken, såsom man vet, gjorde honom mycket folkskygg. Mot Spohr visade sig dock den nästan ständigt dystre och ordkarge mannen ovanligt vänlig, besökte honom ofta, var särdeles språksam mot Dorette och barnen, samt talade om allting, blott ej om musik. Skedde det likväl någon gång, voro hans omdömen mycket stränga och så afgörande som om, ingen motsägelse kunnat ega rum. För andras arbeten visade han ej det ringaste intresse och Spohr hade derföre ej mod att visa honom sina egna. Detta hans sträfva tillochmed frånstötande sätt under denna tid hade sin grund. dels i hans döfhet, hvilken han ännu ej lärt bära med undergifvenhet, och dels i hans dåliga pekuniera ställning. Han var nemligen klen hushållare och hade dessutom olyckan att blifva bestulen af sin omgifning. Öfta felades honom det nödvändigaste. Under första tiden af deras bekantskap frågade Spohr honom en gång, då han på flera dagar icke kommit till sitt matställe: Ni har väl icke varit sjuk? Nej, icke jag; men väl min stöfvel, och som jag ej eger mer än ett par, så hade jag husarrest, blef svaret. Blott en gång såg Spohr den store mästaren anföra en orkester och ehuru man berättat mycket om hans sätt vid dylika tillfallen, blef dock Spohr högligen förvånad. Beethoven hade vant sig att för orkestern markera de musikaliska uttryckstecknen genom hvarjehanda underliga kroppsrörelser. Då ett sförzando förekom utsträckte han häftigt armarne, hvilka han förut hållit korslagda öfver bröstet. Vid piano böjde .han sig nedåt och desto djupare, ju svagare han ville hafva tonen. Kom derefter ett crescendo, reste han sig småningom åter och hoppade högt i luften för att beteckna forte, Kvilket han föröfrigt ofta omedvetet förstärkte genom att skrika med. -Spohr hörde i detta afseende berättas en tragikomisk händelse vid en af Beethovens konserter. Han spelade en egen pianokomposition, men förglömde redan vid dennas första tuttt, att han var solospelare, sprang upp och började sjelf anföra. Vid sforzandot sträckte han ut armarne så häftigt, att slog ned de båda ljusen från notställaren. Publiken skrattade och kompositören var så utom sig derföre, att han lät