Från Utlandet. Times innehåller en uppsats om Sicilien, hvilken vi anse värd uppmärksamhet och derföre meddela härnedan: Huru det nu än må förhålla sig med Garibaldis segrar och framgångar, är dock en sak utom allt tvifvel, — att upproret på Sicilien är lika envist och fast som någon resning, hvilken egt rum i detta revolutionernas sekel. Vi tro ej, att rörelsen i Polen för tretio år sedan eller i Ungern 1849 lemnade prof på större kraft och energi än den rörelse som nu i två månader försiggått på Sicilien. Orsakerna till detta okufliga motstånd äro emellertid värde undersökning. Man kan inse, huru en af utländska beherrskare förtryckt eller af främmande inkräktare misshandlad nation skulle slutligen bryta ut i uppror, huru patriotismen skulle öfverväldiga hvarje betänklighet för enskild skada eller fördel, huru Spanjorerna vågade sig in i ett krig på lif och död mot kung Joseph, Byssarne brände sin hufvudstad för stora armåen, och Tyskarne uppvaknade ur sin vanliga letargi, för att falla öfver Europas diktator. Men på Sicilien fäkta Italienare mot Italienare; hela folket står i vapen för att kullkasta en dynasti och öfverflytta regeringen ur en infödd suveräns händer till en annan. Detta är ovanligt och historien visar angående inhemska revolutioner, att de i allmänhet äro mycket kortlifvade. Politisk agitation kan skapa sina tre dagar såsom i Paris eller förödmjuka en så timid suverän som konungen af Preussen; men det brinner snart ut, det måste lyckas genom en coup-de-main, annars går det icke alls. På Sicilien slås man nu i flere veckor med en häftighet, som öfvergår all beskrifning, och alla äro mot en furste, som dock är bördig ur en familj, hvilken för 60 år sedan fann en tillflyktsort på Sicilien och femton år senare valdes af Sicilianarne såsom nationalitetens representant mot en utländsk förtryckare. Hvad kan det vara, som förvandlat denna tillgifv enhet till ett så bittert hat? Garibaldi är med frihetskämparne , men de hade slagits uti flere veckor, innan han kom. Äfven med generalens understöd äro deras fiender dem dock vida öfverlägsna. De äro odisciplinerade; de kongl. trupperna ha en god organisation. De behöfva vapen; de ha otillräckligt med krut, och de kunna endast genom att smuggla från sympatiserande köpmän erhålla sådant. Men det vigtigaste, som de behöfva, är dock kanoner. Garibaldi har, tro vi, endast några fältstycken, hvilka han tog nära Marsala. Konungens armå återigen är väl försedd och alldenstund Neapolitanarne hafva öfvermakten till sjös, så kunna de förstärka sina trupper ej allenast med män, utan äfven med ammunition. Men fol