tr—2xa i —LL e. på papperet. På denna religionsfrihet altser den af riksdagen adopterade kungliga propositionen att göra slut derigenom att den 1 stället för de antiqverade, vanmäktiga strafbestämmelserna, sätter nya verkställbara, som skola möjliggöra ett trakasserisystem mot dem, som i någon, om än så ovigtig punkt skilja sig från den rena evangeliska läran. Men hvilken är då denna rena evangeliska lära? Med stöd af den ännu gällande och tcke genom detta riksdagsbeslut utdömda första paragrafen af kyrkolagens första kapitel, svara några: den, som är grundad i Guds heliga Ord, ,författad i det apostoliska, det nicenska och det athanasianska symbolum Jemväl uti den oförändrade augsburgiska bekännelsen af 1830 samt uti hela Liber Concordie förklarad. Andra anse, med stöd af prestedsformuläret, att den augsburgiska bekännelsen är vår kyrkas enda egentliga bekännelseskrift och att således endast den lärosats, som strider mot någon af dess artiklar, kan från statskyrklig ståndpunkt betraktas såsom , villfarande. Ehuru lagens bokstaf tyckes tala för det förra antagandet, är det senare sannolikt det rätta, enär lagstiftarne väl veta att icke en bland hundrade, ja, måhända icke en bland tusende af dem, som i Sverige bygga och bo, någonsin genomläst hela Liber Concordie och att det vore en uppenbar orimlighet att pliktfälla någon för utspridandet och det offentliga tförkunnandet af några lärosatser, derföre att dessa stode i strid mot några af de i denna bok förekommande skrifter, hvilka förbigåtts icke blott i prestedstformuläret, utan äfven i regeringsformen af 1809. Men, äfven hvad angår den augsburgiska bekännelsen, torde det med full visshet kunna antagas, att endast en ringa minoritet af det svenska folket derom eger något annat begrepp än det ofullständiga och ofta ganska dunkla och förvirrade, som inhemtats genom. afhörandet af predikningar och läsandet af religiösa skrifter. Att religionskunskapen här i landet är långt ifrån så allmän och så grundlig som man kunde önska, är ett lika obestridligt som beklagansvärdt faktum. Om man undantager det högvördiga klerus samt dem, som för att bli akademiska medborgare måste göra några, i de flesta fall snart bortglömda teologiska studier, så torde det kunna påstås, att okunnigheten i detta hänseende är ännu större inom de högre klasserna än inom de lägre. Detta klingar som en paradox, men många omständigheter gifva vid handen, att så verkligen förhåller sig. Det är också helt naturligt, dels emedan de flesta flitiga kyrkogångare tillhöra de sistnämnde klasserna, och dels emedan endast dessa tillhållas attinfinna sig vid husförhören — något, som naturligtvis kräfver en föregående repetition af den lilla religiösa kurs de genomgått under barnaåren. Det är dock utom allt tvifvel, att mången bildad och i andra saker väl hemmastadd personlighet skulle känna sig mycket generad af att ett eller annat decennium efter kon