Riksdagsbeslutet i religionsfrihetsfrågan Så ha vi då ändtligen fått oss religions frihet och det af äkta veritabelt slag, om v skola tro höga vederbörande och deras eko inom alla stånd och klasser. Sverige har ta git ett jättesteg framåt, Sverige behöfver ick: mera skämmas inför andra länder för. si oprotestantiska intolerans, Sverige behöfve icke vidare befara, att man vid några reli gionsmöten utomlands skall hålla chikanöst förböner för detsamma, och dess konung skal förskonas från sötsura adresser ifrån främman: de religiösa associationer, som inbilla sig vara kompetenta att lära vår summus episcopus hvad man har att iakttaga mot dem, som äro af en annan trosbekännelse än den i landet herrskande. Och våra svenska frikyrklige, dessa ormar, som statskyrkan närt vid sin egen barm, dessa förrädare, som icke aktat för rof att för hela verlden utbasunera hennes trångmål och skröpligheten af dessa menniskostadgar, hvari hon, i strid mot Frälsarens och apostlarnes ord, sökt sitt stöd, de skola nu tvingas till tystnad. Så jublar man — måhända en smula för tidigt. Det är sannt, att det ifrågavarande riksdagsbeslutet upphäft några stadganden, som förvärfvat den svenska religionslagstiftningen en bedröflig ryktbarhet. Det blir hädanefter icke mera fråga om att deportera affällingar till främmande länder och att när de returnerats, sätta dem på mudderpråmar; icke heller kommer man mera att beröfva svensk man eller qvinna arfsrätt, derföre att hon öfvergått till någon främmande religion. Omöjligheten att vidare tillämpa dessa orimiga lagparagrafer hade gjort att under de senaste åren en viss grad af religionsfrihet le facto inträdt, under det att religionstvån;et alltjemt fortfar oförminskadt de jure, h.