England och Frankrike stegrades behofvet, ) och år 1833 uppgick exporten till 600,000 centner med ett pris af 5!, ducati. Det url: landet smugglade svaflet uppgår kanhändal till icke mycket mindre, ty den lätt bestickliga tulltjenstemannen på Sicilien gläder sig ej allenast åt den egna vinningen utan äfven deröfver, att han kan bedraga neapolitanska statskassan på utförseltullen. Priset på svafvel har i senare tider sjunkit till följe af öfverproduktion. Bredvid neapolitanska regeringens många brister må en dess förtjenst framhållas. Den uppträdde nemligen beständigt med energi emot röfvarne, som gjorde det inre af landet och här och der äfven kusttrakterna osäkra, det lyckades henne att utrota ända till sista spåren af detta ofog, i det den gjorde kommunerna ansvariga för alla röfvaranfall. Socknarne i hvarje distrikt måste alltid hafva en summa kontanta penningar, för att hålla resande skadeslöså för de förluster, som på detta sätt tillfogades dem inomsocknens område. För skolor har man deremot gjort så godt som intet, och man säger ej för mycket om man påstår att nio tiondelar af sicilianarne hvarken kunna läsa eller skrifva. Sicilien har lyckats undvika införandet af tobaksoch saltskatten, äfvensom den för alla italienare förhatliga konskriptionen. On uppställer ungefär 12,000 soldater, men igenom värfning, och blott utskummet af befolkningen gifver sig till militär. Detta manskap är tappert men deltager ofta i sina neapolitanska kamraters våldsbragder och röfverier. En stor olägenhet ligger deri att så få af sicilianska adeln inträder i officerkorpserna. Den anser det strida emot ära och samvete, att tjena bland de förhatliga neapolitanska officerarne. Häraf kommer sig att ön under sina uppror nästan alltid saknat ett erforderligt antal militäriska anförare. Politiska ledare, hvilka folket tillfölje af deras samhällsställning gerna lyder, saknas alldrig. Alla klasser fasthänga vid den år 1816 åtminstone på papperet vunna sjelfständigheten, hvarföre man ej drömmer om några utopier. Bättre än på något annat ställe i Italien vet man här hvad man vill. Alla äro eniga i hatet emot Neapel. Sicilien har ända intill närvarande tid tagit blott föga del i den från norra Italien utgående nationela rörelsen. Om allt detta ändrat sig, om flertalet af sicilianarne nu skola taga Viktor Emanuel och Italiens enhet! till fältrop, eller om de, en gång fria, på annat sätt skola bestämma öfver sitt öde, det är hvad en, såsom vi hoppas, ej aflägsen framtid skall visa. Att emellertid Sicilien sedan flera tiotal af år förberedt det nya lif hvars gryning nu börjat framskimra, låter ej förneka sig; och betänker man, hvad denna ö en gång varit, då ensamt Syracusa räknade öfver en million innevånare, och hvad den såsom centrum för Medelhafvets båda stora bäcken, hvilka förbinda trenne verldsdelar med hvarandra, kunde blifva, så måste man i dubbelt afseende önska att detta nya lif nu måtte segra öfver ett förtryck, som så länge förlamat det. Bevis på att folket anar den stora framtid som väntar detsamma äro de täta upproren. Den nya frihetskamp, hvari det nu är inbegripet, och som hela Europa med ängsligt intresse följer, skall väl fälla den slutliga domen; den skall afgöra om ett ädelt tolk ännu en gång af sina förtryckare skall behandlas såsom kufvade rebeller och hjelten Garibaldi för alltid stämplas såsom en dumdristig äfventyrare; eller om båda af kommande generationer skola betraktas med samma vördnad och intresse som de nu uppväcka inom hvarje brost, som kan uppfatta betydelsen af en frihetskamp. Men detta allt är öfverflödigt att tala om, nu då den sköna ön kanhända i morgon är lika fri som hade den aldrig trampats af en Bourbons fot.