politiska och ekonomiska arbeten, som Szechenyi offentliggjort. Ar 1840 uppstod en fullständig brytning emellan Szechenyi och Kossuth, då denne på riksdagen väckte motion om att riksdagsförhandlingarne skulle vara offentliga; en liflig strid uppstod i tidningar och ströskrifter emellan dessa båda politici. Då Kossuth år 1847 valdes till riksdagsrepresentant, lät Szechenyi, ehuru hans stånd gjorde honom säker om en plats vid magnaternas bord, ändock välja sig såsom medlem af ständerbordet, för att derigenom bättre kunna bevaka sin motståndare. Efter Marsrevolutionen inträdde han i ministeren Bathyani i egenskap af minister för offentliga arbeten, men blef, såsom afgjord motståndare till Kossuth, öfverväldigad af de oemotståndligt framträngande rörelserna. Han insåg de olyckor, som agitatorns republikanska sträfvanden måste draga öfver Ungern, och misströstan på egen kraft och på framtiden störtade honom i vansinne. Redan då, sedan han i Augusti månad utträdt ur ministåren, gjorde han ett försök till sjelfmord och fördes i September till en anstalt för vansinniga i Döbling, nära Wien. Öfver hans själstillstånd efter denna tid får man höra många hvarandra motsägande uppgifter. Han emottog dagligen talrika besök, förde en vidsträckt korrespondens, egnade sig åt mångfaldiga politiskt litterära sysselsättningar, och hans vänner påstodo, att han, med undantag af en viss exaltation, som alltid varit honom egen, nu blifvit fullkomligt fri från sin sinnesrubbning och blott afnyck, humor eller politik qvarstannade på dårhuset. Läkaren åter förklarade att hans vansinne, under för öfrigt redigt sinnestillstånd, just bestod i en okuflig böjelse att begå sjelfmord. Detta oaktadt lät man honom sofva ensam. En husvisitation, hvilken polisen för ej längesedan företog hos honom och som var af så förhatlig art, att den väckte uppseende till och med i England, hvarföre österrikiska regeringen fann sig föranlåten lemna en dementi i Times, — synes jemte hans vän Josikas död hafva stegrat hans sinnesoro. Han talade mycket med sina väktare om våldsamma dödssätt och yttrade aftonen näst före den sista till sin hustru, att hans dagar voro räknade. På aftonen den 7 April spelade han schack med sin sekreterare Kisz och vann af denne, som likväl var en mycket skicklig spelare, nästan hvartenda parti. Följande morgon fann man honom med krossadt hufvud sittande i sin länstol. Liket skulle begrafvas några dagar senare, men auktoriteterna framsköto ceremonien, för att förebygga demonstrationer, och då de sörjande vännerna anlände var gudstjensten redan förbi. Bland de mest storartade uttrycken af den saknad, Szechenyis död uppväckt, må nämnas en högtidlighet, hvilken den 30 April föranstaltades af universitetet i Pesth. Den bestod i utförandet af ett reqviem i en af stadens kyrkor. En ofantlig massa af deltagare, största delen ur de högre stånden och alla klädda i nationaldrägt, hade infunnit sig. Szechenyis tvenne söner voro äfven närvarande. — Efter gudstjenstens slut sjöngs ungrarnes frihetssång, Szozat (Uppropet), hvilken vunnit en oerhörd popularitet. Till minne af grefve Szechenyi ämnar universitetet i Pesth att uppföra tvenne monumenter.