misstankar ej kunna falla, och af hvilka banken måste inlösa dem. — Köper han också vexlar ? — Naturligtvis. — Och fäster han afseende vid om summan är stor eller liten? — Nej, — han köper hur stort belopp som helst. — Skönt, då måste ni presentera mig för honom, — Nej, det är omöjligt, invände jag tvärt, med obekant folk gör han aldrig affärer. — Jag måste lära känna honom, säger jag er, eller låter hemta polis! Bevekt af denna hotelse, framstammade jag namnet William Lob. — Och hvar bor denne William Lob? — Det kan jag icke säga, — svarade jag, men möjligen kunna vi påhitta något sätt att sammanträffa med honom. Vi öfverenskommo slutligen att jag tvenne dagar derefter skulle spisa middag i Oak-Cottage hos Levasseur, och ditbeställa William Lob ome delbart efter middagen. Jag skulle på förhand underrätta honom om att vexlarnes och banknoternas sammanräknade belopp utgjorde cirka tolf tusen pund, och efter affärens afslutande skulle jag erhålla femhundra pund i provision.