Tom Sayers yrkesbröder! I närheten af New-York egde nyligen en pris:boxning rum mellan tvenne vidtbekanta Boxare, Harry Gribbin och Eduard Wilson. Kampen varade öfver en timma, men då voro också de båda kämparne (ty slagskämpar äro ju också ett slags kämpar) så illa tilltygade, och af blånader, skråmor och blod så vanställda, att de omkringstående knappast igenkände dem. Det utsatta priset var 1000 dollars. Då de båda knytnäfve-kämparne drabbat tillsammans 59 gånger utan att någondera ännu kunde anses ha öfvervunnit den andre, voro de så utmattade, att striden måste afbrytas och skiljedomaren förklarade densamma oafgjord. Polisen var underkunnig om, men förhindrade icke detta omenskliga slagsmål. Supponera det vore Måndag! I en dissenterkyrka i England sammanträffade på en Söndag för någon tid tillbaka tvenne bönder. Den ene af dessa hade på vägen till kyrkan fått se en vacker kalf på grannens mark, hvilket föranledde följande samtal. , Tommy, sade han med låg röst, men dock ej lägre än att det ganska väl hördes af de kringstående, , Tommy, supponera det vore Måndag, hur mycket ville du ha för din kalf? ,Åh, svarade den andre, ,,8upponera det vore Måndag, skulle jag lemna honom för 2 pund och 15 shilling. , Supponera det vore Måndag, skulle jag bjuda 2 pund och 10 shill.! ,, Nå, supponera det vore Måndag, skall du få den för det. Köpet var sålunda uppgjordt och kalfven levererades punktligt den påföljande dagen. Ett skälmstycke utan like föröfvades nyligen i della Scala teatern i Mailand. En afton såg man grefvinnan M. i sin loge; hon glänste af skönhet och behag samt genom en rik och lysande toilett, och var det i synnerhet ett utomordentligt präktigt smycke, som tilldrog sig allmän uppmärksamhet. En på parrterren stående skälm kände ett oemotståndligt begär att komma i besittning af nämnde smycke, och uppfann slutligen följande lyckade list för vinnande af sitt ändamål. Primadonnan skulle under nästkommande akt, såsom prinsessa, bära ett glänsande smycke. Begagnande sig af denna omständighet begaf sig den djerfve industririddaren, iklädd ett i hast anskaffadt teaterlivr, till grefvinnans loge och öfverlemnade åt henne en liten rosenröd, parfymerad biljett. Primadonnan anhöll uti densamma, det grefvinnan ville visa henne nåden att på en half timmas tid låna henne sitt smycke, emedan hennes eget (primadonnans) gått sönder. Den konstälskande och vänliga grefvinnan lemnade smycket. Ridån gick upp; grefvinnan jublade inom sig öfver att hela den förnäma verlden i Mailand skulle igenkänna hennes kollier å primadonnans hals. Hvem måler likväl hennes bestörtning och förundran då prinsessan uppträder med ett vanligt glasbriljants-smycke. Grefvinnan låter genast efterhöra huru härmed förhåller sig, och erhåller det svar, att det ofvan omnämnda brefvet ej skrifvits af primadonnan. Grefvinnan är utom sig, polisen underrättas genast om saken, alla dess tjensteandar komma på benen, men allt är förgäfves — smycket är och förblir tillsvidare förloradt. ——LL — —— —VLLAA .