etter nägra von M:s kamrater kommo denne tull hjelp, då S. så fort han kunde aflägsnade sig och ien droska begaf sig till Ladugårdslands polisvaktkontor, derifrån han efter ungefär en halftimmes förlopp återvände med tvenne poliskonstaplar. Löjtnant A. von M. kunde eller ville icke bestrida sig hafva slagit Sjöberg, som han alldeles icke igenkände. Sjelf först förolämpad och slagen, hade han i sin ordning utdelat slag på olika håll, utan att rikta dem mot någon särskildt. Hr Wibell anhöll, att löjtnant Levin måtte tillfrågas, om han ej hyst agg emot W. sedan den 1 Maj på Blå Porten. Derå genmälde Levin, att sådant icke vore händelsen, utan hade enda anledningen, hvarför L. slagit W., varit den, att han trodde W. hatva varit bland dem, som hade antastat löjtn. A. v. Mecklenburg. Wibell: Åtminstone finnas vittnen på, att Levin fällt hotelser emot mig. Till styrkande häraf åberopades grosshandlaren Nelson, hvilken, närvarande, beskref ett uppträde på Blå Porten den 1 Maj, som skulle slutats med, att Levin förklarat att han vid lägligt tilltälle icke skulle gå ur vägen för Wibell. Vid detta förhör afhördes åtskilliga vittnen, hvilka hade mer eller mindre väsendtliga berättelser att atgilva om sjeltva slagsmålet: Drängen Pettersson, som körde det åkdon, hvari hr Wibell fått plats, berättade, att han sett W.komma springande från Manegen ned mot landsvägen, dervid förföljd af löjtnant Levin, som under tiden tilldelade W. flera slag. Slutligen föll W. i diket, men Pettersson kunde icke säga, att det slag, som härwill var orsaken, utdelades at Levin, ej heller såg han om W., medan han låg i diket, fick ytterligare nägra slag. BEfver det Wibell, som blifvit sanslös ur gropen upptagen, blifvit i droskan intagen, tillkom Levin och väldförde sig å Wibell, som erhöll minst 3 slag, men hvar dessa träffade kunde han ej säga. Piskan försökte Levin taga itrån Pettersson, men sådant lyckades icke. Under det de sletos härom, passade W. på och aflägsnade sig. Pettersson sökte, under det W. satt qvar i vagnen, köra undan, men hästarne qvarhöllos at tvenne personer, af hvilka han i löjtnant Claös von M. bestämdt igenkände den ene. Vittnet hade ej sett någon annan än hr Wibell få stryk. Vaktmästaren Borg uppgaf, att han kl. omkring 10, kommande från Bellmans Ro, passerat Slätten och då sett officerare ötverfalla Wibell och kapten Golleher, men kunde ej säga hvilka officerarne voro. Sedermera såg han ej Wibell förr än denne satt i droskan och ropade på hjelp, under det en för Borg okänd person slog honom. 2 eller 3 personer, at hvilka vittnet i den ene nu igenkände löjtnant Cl. von Mecklenburg; höllo under tiden i hästarne. 1 strid med andra vittnens utsago uppgaf Borg, att löjtnant Mecklenburg stått på högra sidan om hästarne, men sade sig slutligen ej vara rätt säker på den saken. Sjömannen Larsson, som erhöll flera slag, föll slutligen omkull, då han sökte undkomma, och blef under det han låg på marken sparkad och slagen med ett paraply, men hvem som utförde detta våld kunde Borg e) iakttaga, enär de våldförande voro för honom nästan samtlige obekante. Att ett fruntimmer blef slaget och berötvadt sin sjal, såg äfven Borg, dock alltjemt utan att i mörkret igenkänna våldsverkaren. Vittnet hade äfven sett fruntimret blifva misshandladt, men i strid med hustru Anderssons egen uppgift, att hon fått en örfil, uppgaf vittnet att hon hade fått ett slag i ryggen. Drängen Claös August Andersson afgaf det bestämdaste och innehållsrikaste vittnesmålet. Hvad först vidkom våldet emot bokhållaren Arnberg, så visste Andersson att förtälja, att denne kommit springande framåt vägen, förföljd aflöjtnant Claös von M., hvilken dels med blotta handen och dels ock med en käpp tilldelat Arnberg åtskilliga slag, hvarefter käppen kastades bort. En annan för Andersson okänd karl hade tilldelat Arnberg ett slag öfver ryggen med en käpp, hvilken dervid gick utaf. Med anledning af detta Anderssons vittnesmål förklarade bokhållaren Arnberg, att han icke kunde angifva löjtnant Cl. von Mecklenburg såsom den der slagit honom, och denne sistnämnde åter bestred helt och hållet Anderssons uppgift. Härefter fortsatte Andersson sålunda sin berättelse: Omkring 16 officerare, med Levin och Claös von Mecklenburg i spetsen, uppehöllo sig på planen, då Wibell och Gollcher passerade förbi dem. Levin yttrade då: hvad vill ni?, hvar på af dem svarades undfallande, men Levin utropade då vidare: de ska ha smörj hvarenda en, hvarefter han trädde fram emot dem och, under yttrande af: den ska då ha smörj, gaf Wibell ett slag i hufvudet och omedelbart derpå ännu ett slag. Wibell föll nu i diket och under det han låg der, hoppade CL v. M. ned och sparkade honom, W. försökte resa sig, men erhöll dervid ytterligare ett slag af Levin. Andersson, biträdd af åkaredrängen Pettersson, hjelpte nu W. upp ur diket i dro:skan, och då W. en stund suttit deri, återfick han sansen. Under det Wibell uppböll sig i åkdonet, tilldelades honom flera slag af Levin, hvarimellertid kusken hindrades från att köra derigenom att löjtnanterne Bibau och CI. v. M. höllo i hästarne. Vittnet bade hört alla tre löjtnanterne yttra till kusken: Om du rör dig, så slå vi ibjäl dig. Löjtnant Cl. von M. kände Andersson igen på en al denne vid tillfället begagnad hvit ytterhalsduk. An: dersson såg någonting blänka i handen på Levin, men trodde det mycket väl kunnat vara den a: honom omnämnda ring med sten-infattning. Här förutan hade Andersson iakttagit, att löjtnant Le. vin slagit ett fruntimmer, så att detta föll omkull men strax derefter reste sig åter upp. En af henne påhafd sjal sökte Levin rycka till sig och, sedan detta lyckats, utropade han: den ska vi behålla Under det Levin var i handgemäng med Wibell, såg