höllo utgjutelserna af ett genom smärtan krossadt bjerta och anbefallde den okände sonen, att i dygder likna Henry Ashton, hvars vänskap den döende ifrigt uppmanade honom att förskaffa sig. Tidigt följande dagen hölls ransakning angående öfverste Mowbrays och den trogne Martins lik. Domen blef: den förre hade för sjelfförsvar ljutit döden, sedan han dock först begått uppsåtligt mord på den senares person. Röde Ralph var således frikänd från ansvar. Det lilla rödhåriga odjuret var alldeles bvimmelkantigt af glädje öfver frikännelsen; han gjorde riktiga språng af glädje och ville taga alla menniskor i famn. Man skickade bort honom till farmen och baroneten lofvade att draga försorgz om hans framtida öde. Öfverste Mowbray begrofs vid midnatt i en vrå af kyrkogården; icke en sten utvisar den plats, der hans stoft hvilar. Vår hjelte och pastorn ansågo det skola vara nästan ett brott, att lägga honom bredvid sin broder. Hans plats inom familjegrafven gafs i stället åt gamle Martin. Lady Mowbray tycktes lefva upp på nytt, så mäktigt inverkade på henne glädjen af att ha återfunnit sin son. När hon betraktade honom, kunde man i hennes nu aftärda drag tydligen skönja spåren af hennes skönhet i yngre åren. Ehuru det icke fanns några sidoarfvingar,