döden; emellanåt höjde de på hufvudet och man kunde då i deras ögon skåda en bild af fasan. Vid dessa tecken till lif, återvände tjuren till upprepade angrepp och borrade ånyo de fruktansvärda hornen i sina offers krossade, men ännu skälfvande lemmar. Med horn och panna öfverhöljda af blod, gick han derefter med utfordrande blickar rundt omkring i arenan, än stolt höjande sitt hufvud mot åskådarne, hvilkas rop icke för ett ögonblick upphörde, än eftersättande några af de glänsande kämparne till fots, hvilka likt meteorer kretsade omkring honom och sårade honom med kastpilar. Då och då kommo ur ett, bland pilarnes prydnader förborgadt nät, fåglar utflygande. Hvem kunde väl haft första idben att framställa denna sällsamma kontrast? Säkerligen hade det icke varit hans afsigt, att symboliskt beteckna den värnlösa oskulden, hvilken utan möda höjer sig öfver denna verldens fasor och vilda passioner. Med vida större sannolikhet kan man antaga detta bruk såsom en af de poetiska ider, hvilka äfven inom de hårdaste och på medlidande kargaste spanska bröst, utvecklas af sig sjelfva, liksom i Andalusien resedan sjelfmant blommar emellan tegelstenar och i lergruset från en balkong. På ett tecken af presidenten ljödo trumpeterna återigen. För ett ögonblick inträdde en vapenhvila i den blodiga kampen och allt blef åter lugnt. Då framskred Pepe Vera, med en värja och en purpurröd mantel i venstra handen, emot stadsauktoriteternas loge. Han stannade midt framför den och gjorde en bugning till tecken att han ville begära tillåtelse att döda tjuren. Derefter vände han sig mot hertigen och sade, i det han aftog mössan: Ett hurrah för hans excellens och för den herrliga unga qvinnan vid hans sida! Med dessa ord och med en oefterhärmligt vårdslös rörelse kastade han mössan mot marken och gick dit hans pligt bjöd honom. Med uppmärksamhet betraktade fotkämparne honom, beredda att utföra hans minsta befallningar. Matadoren, så heter den som dödar tjuren, utvalde den plats, som syntes honom lämpligast, utpekade den för sina biträden och ropade till dem: Här! Fotkämparne sprungo fram för att reta tjuren; medan han nu förföljde dessa, råkade han plötsligt på Pepe Vera. Denne inväntade honom med fast hållning. Nu var tjurfäktningens högtidligaste ögonblick inne. Djup tystnad följde på det döfvande larmet, och de lifliga uppmuntringsropen, hvarmed kort förut hufvudkämparne blifvit eggade, upphörde. Då tjuren fick syn på den oansenlige fiende, som hånat hans raseri, höll hän inne i loppet, liksom för att öfverlägga. Otvifvelaktigt fruktade djuret att mannen ännu en gång skulle slippa undan. Hvar och en som i detta ögonblick inträdt i cirkus skulle ingalunda trott sig bevittna en offentlig förlustelse, utan onekligen en religiös högtidlighet, så djup var tystnaden. De båda motståndarne betraktade hvarandra. Pepe Vera gjorde en rörelse med handen. Tjuren ilade fram emot honom, men genom en lätt rörelse vek Pepe undan, och medan han ständigt intog nya ställningar, allteftersom tjuren angrep honom, riktade han värjan så emellan djurets båda skulderblad, att detta vid sista anfallet med all kraft rände klingan i kroppen på sig sjelft. Död nedföll tjuren. Det skulle vara omöjligt att beskrifva den allmänna storm af bifallsyttringar och applåder som dervid höjdes från alla sidor af skådeplatsen. Blott de som oftare varit vittne till dylika uppträden kunna göra sig ett begrepp derom. Militärmusiken föll i samma dogonblick äfven in, liksom för att göra oväsendet ännu mera babyloniskt. ee or oo IT a da AP