Article Image
den id6, som besjälat honom. Dansen skall, för att kunna betraktas som konst, vara vältalig, pantomimisk och på detta sätt gifva introsse åt åskådaren. Denne skall deri fin-s na ej allenast ögonfägnad, utan äfven Sinn. Redan filosofen Demetrius sade t. ex., då han en gång såg kärlekshistorien mellan Mars och Venus framställd af en cheirosoph (pantomi-jSs misk dansare): jag ser ej blott, jag hör! Du talar med händerna! Detta är dansens höjd-5 punkt; icke blott det behagliga, det angenäma, som genom några mer eller mindre behagfulla böjningar och språng fängslar blicken, ej heller de vågade konstgreppen, om: vi här få begagna denna term, hvilka väcka vår förvåning genom de bevis de lemna på de dansandes gymnastiska skicklighet, deras etudes de måtier. Dansen är 1 dessa fall ej skön konst, den är då blott en skrift utan innehåll. Den vanliga dansen, sällskapsdansen, kan lika litet få namn af skön konst, som det tanklösa klinkandet på pianot, eller en giftsjuk , ungmös å trente ans et quarante passions svärmerier på guitarr till månen, som vandrar på himlen blå. Den är endast en förströelse, ett medel för de olika könens närmande till hvarandra. Endast sällan antager den vissa förädlade former, hvilka häntyda på ett hos folket inneboende skönhetssinne (fandangon t. ex.), men är likväl ännu ej verkligt idealiserad konst. En sådan dans, vi vilja kalla den folkdans, är dock mera tilldragande än den vanliga konversationsdansen i våra salonger, som endast är ett sätt, att för aftonen göra af sina händer eller dylikt. Man dansar ej der, för att dansa; man dansar, för att ha roligt — voila tout! Folkdansen återigen är karakteristisk, den är ej svarfvad inom gränserna för de moderna frackskörten eller krinolinerade kjortlarne. Folkdansörerna dansa så godt de kunna på sitt vis, salongsdansörerna på samma enformiga sätt, likväl med mer oöller mindre behag. Hvilken skillnad t. ex. mellan Jösshärspolskan och Francaisen. I den förra se vi Wermlänningen, den raske, liflige Wermlandsgossen, som friar till sin tös, med klackarne i taket; i frangaisen . . . ja, der se vi ingenting annat än de granna toiletterna och huru det är animeradt i afton, utan att nämna hurudant vädret är, detta oväder, som är utdömdt en gång för alla, men dock ej vill alldeles försvinna ur vår konversation. Ser man ej den norske Fjeldguten i Hallingen, munter och kry, ironisk och kanske något grof i sina många turer? Vi hade oss härom aftonen en särdeles angenäm stund vid åskådandet af de folk dansar, som hr Selinders elever utförde till divertissement uti en föröfrigt betydelselös pjes, kallad sMidsommarsvakan. Det var rörelse och lif, och allt gick jemnt. Hallin gen isynnerhet utfördes at hr Ullberg med troget och humoristiskt återgifvande af dess komiskt-eqvilibristiska karakter. Eleverna Lundell och Mina Pettersson dansade sin Dalpolska med samma torra tokrolighet, som är den sluge masen och kullan egna; och det oefterhärmliga lugn, hvarmed den lille bondkavaljeren bar bort sin sköna efter polskans slut, uppväckte den lifligaste munterhet. En annan afton uppträdde samme hr () Taundell såsom Polichinell i Cendrillon och var, berömvärdt för hans ålder, en så sann polichinell, att äfven den allvarligaste måste gapskrätta. MI Andersson har vetat att, som man säger, taga publiken som Sailor Boy. Kronar för dansen må likväl välförtjent tilldelas ml Berger, som med osökt och intagande behag förenar mjuk spänstighet och styrka i sir dans. Denna elev har en framtid att vänt: sig inom balletten, denna gren af konst närskap, som dock blifvit så styfmoderligt be handlad i vårt land; men det gäller för henne såsom för hvarje konstnär, att aldrig tröttn på sin bana, huru knagglig denna än m vara, man må ej tröttna att bryta mödan skal, om man vill finna den deri gömd kärnan. MU Lundström har, dels såsom Ull Winblad i Heibergs Bellmans-situation UN skall på bal, dels i andra roller visat si ega scenisk takt, god röst och behag i si dans. Vi återkomma måhända en annan gån till sällskapets öfriga prestationer, anmärka de endast en passant, att den hittills talrik allmänheten tyckts gerna öfverse med di

21 maj 1860, sida 3

Thumbnail