—— — ——— LH —LLLLL 22 Alla väntade sig nu skola få höra en sällsam berättelse och se en ännu sällsammare upplösning. — Kanske, sade hertiginnan af Devonshire, som såg huru smärtsamt upprörd lady Mowbray var, kanske det vore bäst, att uppskjuta dessa förklaringar. — Nej, nej! mumlade Martin. Jag dör. Låt mig åtnjuta den tillfredsställelsen, att få uppfylla min pligt! När jag får återse min ädle herre i en bättre verld, skall han då kunna Je emot mig och säga till sig sjelf, att det förtroende som han hyste till mig var berättigadt. Tala! tala! — Han har rätt! tillade enkan, som anade att hennes hjertas käraste önskan nu skulle uppfyllas. Frukta ingenting, bästa hertiginna! Glädjen skall ej döda mig. Matthew tog nu i sin ordning till ordet; han anade hvilket slag som nu skulle drabba hans i så många år hysta förhoppningar. — Filip, sade han, om du vet något angå. lende denne eländige, eller om den stackars da mens son, så tala genast för din egen heders och l vår aflidne fars skull. På detta sätt uppmanad från alla håll, bör ljade renegaten nu sin förklaring: — Mitt rättfärdigande bör åtfölja mina upp i lysningar, sade han med sitt vanliga lugn. D gamla grafstenarne på Carrows kyrkogård skull