Språkrör från Stockholm. Den 14 Maj. Det har då verkligen blifvit någon ro efter allt kröningsbråket, det är nu icke mer än bara tal om det, men det är också mest tu tal. Hvarje korrespondent börjar ungefär så här: kronorna, stjernorna och solarne äro icke mer, verlden har åter gått till sitt hvardagslif, och sedan berättar han en och annan mer eller mindre treflig och dito sann anekdot — och så gör jag med. De äro liksom hopsamlade smulor från festen. Men tänk om mina smulor redan förut hafva varit framme på allmänhetens aptitsbord. —zZ nej, mina äro alldeles färska, veritabla, jag har dem från fullt tillförlitligt håll, det försäkrar jag på vanlig korrespondentheder. Har ni hört om smörjelsehornet? Kammarrådet, som ur Storkyrkan skulle återföra det till sitt förvaringsrum, gick i full gala och väntade på en för verkställandet oundgänglig hofvagn, men si der kom ingen hofvagn. Han vred sina händer, men det hbjelpte ingalunda; han vred dem återigen, nehej, ingen silfvergalonerad kusk syntes vid horizonten. Kyrkovaktaren blir otålig och vill stänga sitt embetsrum samt icke bry sig om smörjan. Kammarrådet håller då konselj med sig sjelf, fattar beslut och efterskickar tvänne poliskonstaplar och, eskorterad af dem, återbär han gående det gyllene hornet till kammarkolle