— Jag brukar alltid bära denna briljantnål i min halsduk, sade hertigen, tillåt mig erbjuda den åt er, för att göra efterhärmningen fullkomlig. Han tog härvid ur nålen och lemnade den åt Coulon, som med en bugning svarade: — Ack, nådig herre, E. K. H. är alltför frikostig. Såsom efterapare kunde jag på sin största höjd göra anspråk på bömiska stenar (glas). Coulon blef, tack vare sina förnäma bekantskaper, snart en rik man. Han gifte sig med dottern till en hr Bernard i Marseille, som förvärfvat sig en stor förmögenhet genom leveranser åt regeringen. Han arrenderade spelhusen i Baden, Wien och Paris. Han egde hoteller, slott, millioner; han förde sin fru till Longehamps i ett förgyldt ekipage, draget af snöhvita hästar; han bespisade dagligen tretio snyltgäster vid sitt bord, gaf sin dotter en million i hemgift, förslösade all sin egendom och räddade sig från att dö på hospitalet endast derigenom, att han insatte de få francs, han ännu egde qvar, i en lifränteanstalt. Under sin välmaktsperiod bodde Coulon med sin hustru vid gatan Varennes, nära intill Alibert, som hvarje Söndag gaf en lysande middag, till hvilken skalder, litteratörer, konstnärer, abbeer, hofmän bankirer och skådespelerskor voro inbjudna. Samma sällskap råkades vanligen hos Coulon, som mottog dem om Thorsdagarne. Snillrik och af hög bildning, skref han ofta för tidningar, i hvilka hans namn aldrig utsattes. Han var medarbetare i Annales politiques et litteraires, hvilka tjenade då varande inrikesministern, hr Laine, till organ, och deltog äfven i utgifvandet af Archives, hvilken tidskrift redigerades af en liten krets skriftställare, som kallade sig le canäpe. Coulon var omtyckt af alla, som kände honom. Hans kärakter var full af motsatser — en blandning af vänlighet och hårdhet, af kraft och försigtighet, af aktning för gamla namn och sympati för unga talanger. Han förenade hög smak för konsten med ett visst förakt för konstnärerna. Hans karaktär var fläckfri och han vari stånd till hvilken uppoffring som helst för Bina vänner. I sällskaper var han mycket nyfiken, stor pratmakare och anekdotjägare. Han ådagalade sin konstkärlek derigenom att han upprättade en värderik tafvelsamling, der alla konststyckena dock voro afen egendomlig art. Han köpte ej annat än porträtter. Deribland funnos arbeten af Titzian, Vandyck och Velasquez, men samlingen var dock rikast på arbeten från nyare tider, och innehöll porträtter af alla berömda skriftställare, statsmän och fältherrar från Ludvig XIV till andra republiken. Samlingen innehöll olje-, pastelloch crayonbilder, emaljstycken af Petitoo, kopparstick, litografier, fotografier, byster, basreliefs och medaljonger. Hans märkvärdiga härmningsförmåga satte honom i stånd, att anskäffa sig porträtter, hvilka annars ej skulle varit honom tillgängliga. Så t. ex. egde han intet godt porträtt af hr Villele. Coulon nämnde detta en gång i närvaro af den bekante målaren Gros, anmärkande, att det sluga och elaka uttrycket i ministerns ansigte aldrig blifvit rätt uppfattadt, hvilket uttryck han på samma gång gaf åt sina egna drag. Gros blef så frapperad öfver likheten, att han öfvertalade Coulon, att sitta för honom såsom Villele. Detta porträtt är verkligen det bästa, som flnnes af denne statsman. Afven af hr Thiers och grefve Mol finnas porträtter, för hvilka Coulon suttit. Re ——-—-—— aa RR