Butler och de andra; icke ett enda hår har krökts på hans hufvud! — Gud vare lof! sade förpaktaren och hans hustru. Vår hjelte hade verkligen, sedan han af hertiginnan blifvit underrättad om Ellens och lady Mowbrays tillstånd, gått in i biblioteket, der han funnit öfverste Mowbray liggande på en soffa, med förtviflan och döden inpreglade i sina anletsdrag. Martin satt lugn och undergifven i sin käre husbondes länstol. Då han blef Henry varse, räckte han honom med ett leende handen. Mistress Jarmy och de andra tjenarne, som omgåfvo honom, kunde ej återhålla sina tårar. — Det skall snart vara slut med mig, Harry! mumlade gubben; men det är någonting, som säger mig, att aloen (ni finner att jag ej glömt namnet) ännu skall blomma! Vår hjelte skakade på hufvudet. För honom var hans välgörares son nedstigen i Walters graf. — Öfverste Mowbray, sade pastorn, öfvertänk, jag ber er derom, eder fara, försona edra brott! — Finnes det ännu något hopp om att få lefva? suckade den döende. Läkaren svarade nej. — Rädda mig återtog han; rädda mig, och jag skall säga allt ... allt! ... Lefva! jag vill