demoiselle Titjens, sitt århundrades berömdaste sångerska, och i mindre bokstäfver derunder gör direktören för italienska operan kunnigt, att hon skall sjunga i hans etablissement. Andra hus återigen hafva hela sin fagad betäckt med ex annons. Så en daguerrotypist vid öfra Oxfordsgatan, å hvars husfagad läses i på långt håll synliga jättebokstäfver: De bästa och största daguerrotyper i verlden för 1 shilling! Men alla näringsidkande i London hafva ej egna hus, på hvilka de kunna måla sina annonser, eller tillräckligt med penningar, eller nog höga stegar, för att låta uppspika dem på fremmande gaflar. Man har derföre kommit på andra utvägar. Först och främst omnibusväggarne; men äfven dessa ha Reynolds strumpor och en cityhandlandes Capvin bemäktigat sig; i hvilken af de tusentals omnibusar, som rulla genom Londons gator, man än må stiga, öfverallt ser man det eleganta strumpbenet, öfverallt vinprofvet, vid hvilket en frågar sin granne: Hvad? äkta sydafrikanskt? Hvar köper ni detta kostliga Capvin? ... strumporna och capvinet ha utträngt alla andra annonser från Londons omnibusar, och dessa senare måste derföre söka sig andra medel, att komma med i lifvets stora marknad. Man har ett hufvudmedel: att skicka ut personer, som bära fram och tillbaka stora trädtaflor, på hvilka annonsen vandrar liksom på egna fötter genom verlden. Man kan möta hela armeer af sådana lefvande annonser med händer och fötter, när de vid den fashionabla verldens middagstimma promenera af och an på Regentoch Oxfordstreets. Af sjelfva personerna syntes ej mer än hatten; för öfrigt se de ut som sköldpaddor med brokiga skal, hvilka gå på bakbenen. Man möter äfven personer, som midtunder det klaraste solsken med ofantliga, brokigt färgade paraplyer gå omkring i de folkrikaste delarne af staden. De hade ej drifvits ut af lusten att promenera; paraplyer na, som de buro, voro — betäckta med annonser. Men alldenstund man endast om dagen kan läsa alla dessa annonser och det under höstj och vinter blir tidigt mörkt i London, och många yrken endast florera i mörkret, så har man äfven här funderat på utvägar. Man tillgrep upplysta annonser. Enklast annonserade dock den store språkläraren hr ÖOllendorf, som uppslagit sitt bo vid Oxfordstreet. Det är visserligen ej den äkte, veritable Ollendorf, af hvars grammatikor man lärer på 24 timmar att riktigt läsa tala och skrifva hvilket språk som helst; men han har, om med rätt eller orätt är ej godt att säga, tillegnat sig hans namn, och låter nu hvarje afton öfver sin dörr tända en röd lyckta, på hvilken står med svarta bokstäfver måladt: Mr Ollendorf. Engelska, franskå, spanska, italienska, tyska och alla verldens språk.