rolackar, som dragas mot oster, och Khenländare, som icke äro alldeles känslolösa för lockelserna från vester. Det har ett militärsystem, som synbarligen ej motsvarar nyare tidens fordringar och fordrar en fullständig omstöpning. Preussen har, såsom det synes, nu intagit en ny hållning gentemot Östericke. Den ofta till fiendtlighet urartade rivalitet, som länge existerat mellan de tvenne tyska stormakterna, har hittills vanligen hållits inom vissa gränser genom en känsla af att de, oaktadt all oenighet, äro för hvarandra nödvändiga, och att det finnes en punkt, som deras strid ej får öfverskrida. Denna känsla tyckes emellertid nu hafva försvunnit och de preussiska kamrarne, sannolikt äfven den preussiska ministeren, tyckas hylla den åsigten, att Österrike ej längre bör betraktas som en del af Tyskland och att den tid icke är långt aflägsen, då det under Preussens auspicier kan bildas en kombination, ur hvilken Österrike kommer att bli uteslutet. Lägger man härtill den illa dolda ovilja, som många mindre tyska stater hysa mot Preussen, får man en temligen kritisk situation, hvilken fordrar af dem, som styra det preussiska statsskeppet den ytterligaste djerfhet, men äfven den yttersta försigtighet. Vi uppmanas af denna kritiska belägenhet, hvari Preussen befinner sig, att undersöka betydelsen af tvenne olycksdigra berättelser, som nyligen offentliggjorts i våra spalter. Den första, hvilken endast framträder som ett rykte, men af franska tidningar erhållit just det qvantum af officiel vederläggning, som vi nu af erfarenheten lärt oss att anse för inledningen till en bekräftelse, går ut derpå, att Frankrike afslutat ett fördrag med Danmark. Den andra är oss meddelad i den mera authentiska formen af ett tal, som preussiska utrikesministern hållit i kammaren, och hvari omnämnes Preussens afsigt att åter intervenera i hertigdömena Slesvig-Holstein. Vi hade annars hoppats, att denna blodiga strid gått till hvila efter det afgörande slaget vid Idsted och de derpå följande underhandlingarne i London. Vi vilja ej undersöka, huruvida Preussen har rätt eller orätt i sin åsigt att Danmark icke uppfyllt vilkoren i de afslutade fördragen. Vi ha hört tillräckligt om dessa hertigdömens berömvärda Stammverwandschaft med det öfriga tyska folket är 1848, som var invigdt åt känslan och olyckan; vi voro sangviniska nog att hoppas, det folk i våra dagar icke skulle vara mera lystna efter krig för känslor än efter krig för ider, och att Preussen, om det än skulle ha aldrig så mycket hjerta för tillståndet i dessa hertigdömen, likväl skulle ha en smula sympati qvar, der den bäst kan behöfvas — för sig sjelf. Vi äro ej i stånd att bestämma förhållandet mellan dessa tvenne saker, om Preussens hotelse till Danmark är verkan af eller orsaken till den förmodade franskt danska traktaten, men derom äro vi förvissade, att Preussen aldrig kunde välja en olyckligare stund än den närvarande, att blanda sig i sin grannes angelägenheter. Är det väl nu åter tid, att tända den oenighetens fackla, som för tio år sedan blossade så högt mellan den skåndinaviska och den tyska racen och, genom att utsätta de nordiska konungarikena för ett öfverlägset anfall, kasta dem i händerna på ett land, hvars öra alltid är öppet för de undertrycktas nödrop, hvars armeer städse stå färdiga, att komma till deras hjelp, och hvars krig, om de ock börjas för en ide, likväl gerna slutas med erhållandet af materiela fördelar? Europa har aldrig så litet tålt, att bli söndradt, som nu. Det har aldrig varit nödvändigare att undvika små stridigheter och käbbel, för att kunna stå och handla i endrägtig samverkan. Hvad Frankrike helst skulle önska, att Preussen i detta ögonblick företoge sig, är just ett anfall på dess nordliga granne, hvarigenom Sverige, Norge och Danmark skulle bli amalgamerade till en kompakt massa och ställa sina resurser till Frankrikes förfogande. Det är säkerligen en hederlig äregirighet, som leder Preussen till att fordra öfveranförandet eller, som det i detta professorernas land heter hegemonien i det tvska