prygel må stå qvar i Sveriges Rikes Lag — men, det oaktadt, äro vi dock nog förtröstansfulla och optimistiska att tro, det utskottets tillstyrkande skall vinna majoritet. Det har så många gånger blifvit påpekadt, huru inkonseqvent det är att stryka utspöstraffet, men låta prygelstraffet stå qvar — och än mera, huru fördömligt det är från den allmänna moralens synpunkt att i afseende på brottslingarne gifva vika för tidens påtryckning, men, då det gäller soldaten, fosterlandets försvarare, som lejt sig i statens tjenst, för att i nödens stund för det offra sitt lif och sitt blod, yrka på det nesliga straffets bibehållande, oaktadt man ser för ögonen, huru andra länder skynda, att utradera det ur sina krigsförfattningar. Allmänna opinionen har äfven enstämmigt uttalat sig, och vi formoda derföre, att få skola de vara, som ha nog hård panna, att öppet våga förklara sig som pryglets sköldhållare och vapendragare. Få se, hvad adeln och presterna säga; om de skola anse menntiskan stå lägre än djuren — en bedröfllig erfarenhet! — eller om de skola låta den mildrande tidsanden taga ut sin rätt och rösta för pryglets afskaffande. Qui vivra verra! Posttidningen har i sin tidningsöfversigt sökt att, med anledning af några af Attonbladet och Nya Dagligt Allehanda gjorda anmärkningar mot de nya adelsutnämningarne, försvara dessa, påpekande, huru adel finnes i alla europeiska monarkier, och fasthållande vid skilnaden mellan adeln såsom samhällsklass och såsom innehafvare af något sjelfskrifvet målsmanskap för nationen. Vore det här i vårt land endast frågan om adeln såsom samhällsklass, skulle säkerligen ingen fästa det ringaste afseende vid kreerandet af några adelsmän mer eller mindre, ty bildning, vett och förmögenhet (tyvärr äfven denna) äro säkerligen de ingredienser, som äro nödvändiga för anseende, och ingalunda ett tomt namn; här gäller det ej heller sjelfskrifvenheten vid statens styrande, hvilken visserligen skulle vara fördelaktig, om, såsom man skulle ha att vänta, konungens val faller endast på värdiga män — utan adelskapets och med samma äfven sjelfskrifvenhetens ärftlighet. Det är derför, som det nya nobiliserandet väckt sådant uppsende och, medgifvom det, ogillande. Man må ej undra öfver att ett folk, som är månt om sig sjelft, med missnöje ser en viss part af styrelsen öfver sig handhatvas af ett stånd, hvars medlemmar till stor del ej ega något annat skäl för rättigheten att utöfva statsmannakallet, än det, att Vår Herre låtit dem födas af personer, hvilka antingen sjelfva eller hvilkas fäder återigen gjort sig förtjenta af konungagunst. All sjelfskrifvenhet inom en konstitutionel stats representation är ett oting, en qvarlefva, som ej i längden kan bestå, från en tid, då monarken var mera oinskränkt. Häri, eller deri att adelns sociala ställning ej blifvit vidrörd, kan möjligen äfvenledes till en del ligga orsaken att de hittills väckta representationsförslagen, antingen de utgått från tronen eller vissa politiska partier, icke gått igenom. Norska Storthingets kröningsdeputerade voro d. 7:de inbjudna på en sexa å Hötel Fenix. Det tyckes som tillställarne skulle ha utgjorts af den s, k. minoriteten i norska frågan, eller den falang, som förfäktat en annan åsigt än den, hvilken blifvit rikets ständers, Bland värdarne figurera nemligen namnen Hjerta, Sohlman, frih. Raab, Blanche, Widell, v, Qvanten, Mengel, Weern och Lallerstedt, hvilka alla under debatterna inom stånden talade försoningens ord. Hr Jolin hade skrifvit några humoristiska tillfällighetsversar, hvilka upplästes vid skålen för norska grundlagen. Skrifvelse till K. M., med anhållan att förslag måtte uppgöras till försäljning af statens utarrenderade egendomar, har föreslagits af statsutskottet, hvilket äfven tillstyrkt K. M:s proposition angående förkortning af den tid, hvarå kronans egendomar för närvarande utarrenderas. Dödsfall. Grosshandlaren i Stockholm, ledamoten af Borgerskapets femtio äldste m. m.