rakta saken på detta sätt, i det han redan ;rut sagt, att han med afseende på Slesvig ;rnämligast litar på hvad Preussen kan utätta såsom europeisk stormakt. Denna uppfattning gör, att Danmark för ärvarande skulle hafva mera att frukta af reussen såsom stormakt än förbundsmakt. Det förtjenar anmärkas, att preussiska statsnän icke gerna tala om Preussen såsom förundsmedlem, utan i dess ställe begagna sig f uttrycket förbundsmakt.) Skulle således ?reussen i sin egenskap af europeisk makt hvilket naturligtvis endast är en omskrifning ör stormakt) vilja blanda sig i inre danska ingelägenheter, så kan det väl betraktas som sn lycka för Danmark, att Preussens betylelse som stormakt just vid denna tid blifvit on fråga af europeisk vigt, hvilken upptager less egna statsmäns tankar till den grad, att le knappast skola få tid och tillfälle att, i kraft af denna för ögonblicket något tvetydiga betydelse, blanda sig i Danmarks inre angelägenheter — om icke det just kunde tjena till att befästa omförmälda betydelse. Men detta låter knappast antaga sig. Det finnes närmare liggande föremål för de nuvarande preussiska statsmännens uppmärksamhet på den väg, som de under sista tiden inslagit för att häfda Preussens ställning. Preussen är likt en reptil, som just står i begrepp att ömsa skinn; det vill ut ur sina gamla paltor, hvilka blifvit det för trånga, och det skall snart visa sig, om det eger tillräcklig reproduktionskraft att bilda sig ett nytt, för dess växande intressen mera beqvämt skinn. Med andra ord: det vill och måste utvidga sig till en sammanhängande makt, hvilket endast kan ske genom att antingen intaga en öfverordnad ställning inom den nordligare hälften af förbundet eller, om detta ej lyckas, genom att utträda ur förbundet. Annu har hvarken den preussiske utrikesministern eller någon annan medlem at kabinettet bestämdt och rent ut protesterat mot gjorda antydningar om detta Preussens möjliga utträdande ur förbundet, hvarföre man lätt kan ledas till den förmodan, att den nuvarande preussiska regeringen sjelf gjort sig förtrogen med en sådan tanke. Men om en så stor och genomgripande förändring a! de tyska förhållandena afses, så blir det nödvändiga mera påträngande än det önskliga Och en inblandning i Danmarks angelägen: heter kan endast anses för en politisk önskan en hjertats sak för preussiska statsmän och politici, i jemförelse med den stränga nöd vändighet, hvarmed fordran på Preussens konsolidering och utvidgning framträder Danmark och den danska monarkiens hertig dömen ligga icke i den väg, der denn: utvidgning nödvändigt måste ega rum. Er blick på Tysklands karta skall straxt ötf vertyga hvarje preussisk politikas härom. Der preussiska monarkien utgör icke något hel land: den består, utom hufvudlandet och dt dermed omedelbart sammanhängande delar af åtskilliga enclaver eller landtöar, till hvil ka vägen från moderlandet leder genom an dra, mindre staters områden. Detta är isyn nerhet af vigt för vestra delen af riket, hvil ken utgöres af Westphalen och de vid Rhei belägna preussiska länderna, som skiljas frå: moderlandet af kurfurstendömet Hessen, ko nungariket Hannover och några andra små stater. För att afhjelpa detta, ha i Förbunds akterna öfverenskommits om vissa bestämd: militärvägar, hvilka stå öppna för armetrans porter. Men dessa förbundsmedgitvanden skul le naturligtvis bortfalla af sig sjelfve, då Preus sen såge sig tvunget att utträda ur förbun det, och det skulle i så fall ej ha några an dra utvägar till att kunna upprätthålla de nödvändiga förbindelsen mellan sina osamman hängande delar, än genom att förskaffa si en del af de mellanliggande länderna, de måtte nu ske genom godvillig öfverenskom melse, byte, införlifning eller på något anna sätt. Men så länge det för preussiska stats män gäller om en sådan nödvändighet, måst den kurhessiska frågan vara af vida störr intresse för dem, än de danska angelägenhe terna — och då hr v. Schleinitz framställe dessa sistnämnde såsom en sak. hvilken berö