följderna at ett olyckligt äktenskap? Exempel härpå förekomma i alla samhällssferer, ehuru de äro talrikast oeh mest iögonfallande, mest himmelskriande inom de ringare klasserna. Huru ofta ser man icke der, huru en hustru suckar år ut och år in under ett olidligt förtryck, huru hennes vildsinte och utsväfvande make omintetgör alla hennes sträfvanden att bereda huslig trefnad och förskaffa barnen uppfostran, huru han på vilda orgier förslösar de gemensamma inkomsterna och tystar hvarje hennes klagan med armarnes oemotsägliga argumenter. Hvilken skola för de unga verldsborgarne och verldsborgarinnorna är icke ett sådant hem! Skall det icke ha ett demoraliserande inflytande på dem och tyvärr i de allraflesta fall äfven på den olyckliga modren? Kan man förundra sig öfver, om hon önskar att döden må på ett eller annat sätt göra slut på detta elände, detta slafveri under en tyrann, hvars brutalitet hon måste frukta natt och dag? Hon vet alltfor väl, huru litet ett vädjande till lagen skulle gagna henne; hon känner att det blott skulle ännu mera förbittra hennes man mot henne och ådraga honom böter, som hon sjelf komme att få betala. Och om hon eger qvar nog mod och energi att trotsa sin mans vrede och söka att blifva lagligt skild från honom, huru många varningsgrader, formaliteter, och hvad allt detta trassel heter, erfordras icke, förrän konungen kan, efter högsta domstolens hörande, besluta i statsrådet huruvida någon skiljmässa skall ega rum eller icke! Öfverallt der upplysningen och en sannt kristlig anda, hvilken icke så sällan står i strid mot bokstafskristendomen, fått inverka på lagstiftningen, ha dylika hinder för upplösningen af olyckliga äktenskap småningom försvunnit. I det katolska Frankrike, der man i likhet med lutheranen, friherre Hamilton, anser det kyrkliga äktenskapet för ett sakrament, och der detta följaktligen är oupplösligt, ingås civiläktenskapet så allmänt, emedan den eljest så lättsinnige fransmannen är nog omtänksam att förutse möjligheten af att det band, han knyter, en dag skall blifva olidligt för honom. Utan att gilla detta hans sätt att se saken, kunna vi dock ej annat än betrakta det som en naturlig följd af det kyrkliga äktenskapets oupplöslighet. Det gifves trenne hufvudorsaker till de olyckliga äktenskapen i vårt land, som göra ett underlättande af äktenskapsskillnaden, sådant som utskottet föreslagit det, i hög grad önskvärdt. Den första af dessa är bränvinet, hvilket ännu i dag utgör de lägre folkklassernas plågoris, trots reformerna i bränvinslagstiftningen. Den, som tviflar härpå, må göra en rond i denna stads fattigare befolknings boningar, och han skall finna dessa ord på det fruktansvärdaste sätt besannade. Den andra är giftomanrarätten, denna bedröfliga qvarlefva af en barbarisk tids lagstiftning, som gör det vigtigaste steget i qvinnans lif beroende af en tredje persons godtycke, och som sålunda beröfvar henne rättigheten att sjelf bestämma öfver sin framtid. Förnuftet visar och erfarenheten bekräftar genom tusentals sorgliga exempel det orimliga i denna inskränkning af ett tänkande väsendes handlingsfrihet. I de allra flesta fall blir äktenskapets ok alltjemt tryckande för den, som nödd och tvungen stapplat fram till brudpallen. Den tredje hufvudorsaken till de olyckliga äktenskapen i vårt land består i svårigheten, att icke säga omöjligheten för svenska qvinnan att genom arbete försörja sig och betrygga sin ålderdom mot nöd och brist. Hvem täljer, huru ofta detta föranleder dem till förtviflade steg, till att gifta sig med män, för hvilka de hvarken hysa aktning eller kärlek, med män, som de nästan icke alls känna? Dylika på måfå ingångna äktenskap, hvarigenom den qvinliga kontrahenten åsyftar attl förskaffa sig sitt levebröd, bli ofta nog lika l bedröfliga som de, vid hvilkas uppgörandel giftomannen presiderat.