ställda belägenhet. I en allmän stor och ögonskenlig lifsfara vore det ju vanvett att förspilla en enda dyrbar minut med att efteriråga tack, genkärlek, vördnadsbetygelser och onödigt fjesk, eller pedantiskt och punktligt föreskrifva huru, när, på hvad sätt och genom hvilka den, det eller de skola räddas. När ett ömt älskadt barn omgifves af lågor i ett brinnande hus, eller faller i det brusande hafvet, se fadren och modren med; bäfvande fröjd att den Simplaste matros kastar sig i egen lifsfara för att rädda det. Och när en stad brinner i alla fyra hörnen, är det väl icke möjligt för dess få styresmän att ensamma släcka och berga? Nej, deras åliggande är tvärtom att sätta alla möjliga friska krafter i verksamhet, samt derunder efterse, så vidt möjligt är, att räddningen blir en verklig räddning, och ej ett störtande ur en mindre i en vida större fara. Oordning, misstag, ja, förbrytelser mot gudomlig och mensklig lag och ordning kunna tyvärr i en sådan villervalla icke undvikas, Men må man dock vakta sig, att icke straffa den oskyldige, renhjertade och renlärige för och med de skyldige, falske och missledande. Ty då man fjettrar och vanhedrar sina trognaste bundsförvandter, den goda sakens redligaste kämpar, utmattar och förnedrar man sig sjelf, lössläpper alla förbistringens onda makter, samt tvingar slutligen hvarje ädel kraft, ja, sjelfva det laglydiga tålamodet till myteri — och den sista villan varder värre än den första. — — — Måtte derföre vederbörande noga akta sig för alla fåfänga försök att nedslå trots med trois, kufva högmod med högmod, samt upprätthålla ett sjunkande anseende medelst sträng räfst mot sådane kyrkliga oordningar, hvilka för allas ögon blitvit framkallade genom deras egna stora försummelser, pligtförgätenhet och öfverträdelser af Guds heliga bud. Tvår eder, görer eder rena, lägger bort edert onda väsende från mina ögon; vänder igen af det onda; lärer göra det godt är, farer efter det, som rätt är, hbjelper de förtryckta, skaffer de faderlösa rätt och bjelper enkans sak, och kommer då sedan och låter oss gå med hvarandra till rätta. (Es. 1: 16—18); så ropar Herran väldeliga, äfven genom dessa förvillande ordningsstörare, till alla försumliga själasörjare i vår upprörda tid. Ty första steget att återviuna en förlorad aktning är i alla litvets lägen, att djupt, utaf hjertat förödmjuka sig inför menniskor som inför Gud. Och säkraste sättet, att förbättra kyrkans ställning samt fördrifva ulfvarne från dess områden, är att dess tjenare genom Guds nåd grundligt bättra sig sjelfva och blifva heligt nitälskande, innerligt kärlekstulla, at hjertat ödmjuka, allt försakande, i trosbönen brinnande, i ordet och lärdomen flitigt arbetande själaherdar i ordets djupa, vidsträckta mening. Ty icke återkallas de förvillade eller läkas de sargade fåren medelst hotelser, hugg och slag, och icke kan någon herde vara en god sjukvärdare, så länge han sjelt lider af sömnsjuka, frossfeber och lifsfarliga kräftsår. O, nej! och dertöre J mensklighetens själaläkare, ordningens upprätthållare och syndabestraffare! sänken först pröfningslodet ned i edra egna bjertedjup, innan J undersöken andras; läggen först edra egna brutna löften och försummade skyldigheter på vågskålen, innan J vägen andras på guldvigt. — Månne icke många bland eder framburit sömndrycker, rationalistiskt gift, meningslöst munväder, rhapsodisk plockmat, rhetoriska blommor, dogmatiska agnår, orthodoxa fintstenar, filosofiska isstycken, torra, mustlösa sedoläror, eller söndagligen förnyade uppkok af gamla, numera förskåmda, i ungdomen sammanplockade märgstycken, och dylika kalla, onjutbara, förskämda,samteligen skadliga rätter, som, af jorden tagna, till jord skola åter varda, sedan de, under namn af himlabröd, varit ett at satans kraftigaste medel, att nära köttet och mörda själen hos tusentals olyckliga evighetsvandrare. Man ser att förf. ej tillhört dem, som lägga fingrarne emellan vid sina framställningar af samhällsförhållanden. Nekas kan ej heller att hon stundom låtit sitt nit föra sig för långt, såsom t. ex. då hon bryter stafven öfver de politiska frihetssträfvandena, öfver bränvinsskattens upptagande och öfver de frommas deltagande i barmhertighetsverk, jemte annorlunda sinnade medmenniskor. Äfven wil det synas som om hon dömde vår tidsålder för hårdt, då den står så mycket framom den föregående med dess oförtäckta, ofta hädiska rationalism å ena sidan och dess kyliga, ofruktbara skenkristendom å den andra sidan, och då, jemte många anledningar till bekymmer, så många tecken antyda ett framåtskridande i religiöst hänseende. Allt detta förmår dock icke att förringa detta i så många afseenden utmärkta och förtjenstfulla arbetes stora värde ———rr — — ..-2— Q Sv