sjorde dock sjelf ett berömvärdt undantag ; an var en välväxt man med ett välviligt utseende, och han var klädd i en gul stola. Han berättade att han var de emhundra på ön lefvande presternas andiga öfverhufvud, och att ingen lekman fick bo här på ön, emedan den var uteslutande bestämd för religiösa syften. Icke mindre än sextio tempel funnos på den lilla ön. Vi besågo det inre af fem eller sex bland dem. De liknade hvarandra alla; hela skillnaden bestod blott i det pittoreska läget. kitt tempel hängde på en klippa tvåhundra fot öfver de vågor, som brötos mot hennes fot, och innehöll altaren, hvilka voro huggna ur sjelfva klippan, och till hvilka man kom genom en i klippan huggen trappa. Ett annat utgjordes af en vidlyftig grupp af byggnader på sluttningen af en kulle, omgifven af balustrader med väl arbetade sniderier. I ett i en lund af kamelieträd doldt tempel öfverraskade vi hela presterskapet i deras refektorium, der de sutto vid långa, smala bord och langade in ris med matpinnarne i sina svalg. I ett annat lät en ung man med hyggligt utseende, hvilken gjort en vallfart dit, hålla en enskild gudstjenst för sig och släpade sig på sina knän kring golfvet vid ljudet af cymbaler, pipor och tamtamer, under det att en ärevördig bonz framförde pilgrimens , tacksägelseböner till en skäggig afgud. Ofverallt blandade sig rökelsens tunga doft med presternas vidrigare, och öfverallt dolde de tunga förhängena och broderade täckelserna samma samling af brinnande tschosskäppar och fula afgudabilder. Några af templen voro mycket förfallna, andra höllo, tack vare fromma troendes bidrag, på att repareras; ty man måste göra dessa heliga män den rättvisan att, om de än försummade sina egna personer, så egnade de dock helgedomarna all omvårdnad. Det var en verklig lättnad för oss att vända oss från detta skådespel, för att på den högsta punkten af ön i naturens stora tempel stämmas till högre andakt. När vi gingo uppför den långa trappan, som förde oss till detta 1,200 fot öfver hafvet belägna ställe, passerade vi en mängd altaren, der prester bådo och vallfärdande hvilade. Fromma män tillbragte sina dagar i enslighet i nischer, som huggits i klippan, och de upprepade ständigt den formel, hvaraf hela ön genljuder. På hvarje byggnad ser man denna in skrift, och hvarje mun frammumlar oupphörligt denna fromma åkallan. Alla andra tankar tyckas uppgå i denna, som ger sig luf i det beständiga sjungandet af formeln Ome: to Fuh, Ometo Buddhu. Många sutto de! och slogo på små trädklockor och sade O meto Futu från morgon till gväll, och de verkliga hemmet för denna andakt tyckes va ra de afsatser, som förde uppfor berget. Andt ligen hade vi de sista bakom 0ss och njöt från dess högsta spets af att betrakta det me öar beströdda hafvet, der stilla vikar slumra de i skötet af branta strandklippor, vänlig byar blickade fram ur småskogen på aflägsn öar, och vidsträckta, väl odlade åkerfält sträckt sig högt upp på bergshöjderna, under det at på vår egen lilla ö, som var betäckt af blom strande rapsfält liksom af gula mattor, tem peltaken framskymtade ur de heliga lunderna.