— Säkert! — Hvar äro dessa gömställen? — Jag kan endast åt tvenne personer yppa denna hemlighet. — Åt tvenne? — Ja; jag har en hemlighet för hvar och en utaf dem. Jag kan åt min herres vän säga, hvar testamentet finnes; men det är mig endast tillåtet att åt hans son angifva, hvar familjepapperen och dyrbarheterna ligga dolda; och jag är säker om, att jag icke skall dö, förrän mina gamla ögon skådat honom. Gud skall ej tillåta att någon dålig varelse får hans arfvedel. Den laglige arfvingen skall finnas. Jag skall se honom i sin fars boning. Jag kan ej dö förrän jag sett honom! — Gud gifve det! sade den hederlige pastorn, Gud gifve det! Men testamentet, Martin, testamentet! Ellens lycka beror deraf. — Hvar är den unga flickan ? — Hos sin förmyndare, öfverste Mowbray. — Han hennes förmyndare! utbrast den gamle. Må Gud då bistå henne; ty hon är i händerna på en man, som aldrig vördat blodets band eller qvinnans svaghet. Hör mig! om natten, då jag var tillsammans med sir William i bibliothet, talade han till mig i följande ordalag: Martin, sade han, jag har utvalt er, den äldste tjenaren i min familj, och pastor Orme,