satte kronan på verket genom att bidraga tillj! att valet föll på en furste, som redan länge l: hyllat Englands regeringssystem. Men förl: uppnående af detta resultat, måste han dock l: uppoffra ett folk, hvilket i lika hög gradl väckt den allmänna sympatien, nemligen Po-l: len, till hvars förmån han ej vågade upp-: träda. Derpå uppdykte stridigheterna å Spanien och Portugal. Palmerston förklarade sig för! donna Isabella och donna Maria, som representerade frihetens och framåtskridändets sak, samt åstadkom allianstraktaten mellan England, Frankrike, Spanien och Portugal, enligt hvilken de förbundo sig, att försvara monarkerna på halfön mot alla yttre och inre anfall. I November 1834 afträdde han från sin plats, men grep med lord Melbonrn följande året åter till statsrodret. Han åstadkom den 15 Juli 1840 qvadrupelalliansen med Österrike, Turkiet och Ryssland, hvarigenom Englands välde i Orienten blef fastare än någonsin. 1841 lemnade han åter portföljen, men grep 1846 ånyo till regeringstömmarne, såsom utrikesminister. Hans första handling var då att afbryta det goda förståndet med Osterrike tillfölje af Krakaus besättande. Efter Februarirevolutionen 1848 gjorde Palmerston Englauds mäkling öfverallt nödvändig. På samma gång han uppträdde som nationernas vän och furstarnes välvillige beskyddare, erkände han utan betänkande franska republiken, biföll Lamartines fredliga manifest, uppmuntrade upproret i Wien och Berlin, understödde Leopold mot de belgiska republikanarne, höjde Pius IX:s reformer till skyarne och motsatte sig ej Carl Alberts i Sardinien äregiriga planer. Senare understödde han det revolutionära partiet i Italien, medan han på samma gång lemnade det mot Österrike och Ryssland hjeltemodigt kämpande Ungern åt sitt öde. Hans äfventyrliga politik led fullständigt nederlag genom Frankrikes expedition till Rom år 1849, hvilket han dock sökte återupprätta genom att förhindra Österrike från att undertrycka det vid Novara öfvervunna Piemont och med fasthet motsätta sig den europeiska kontrarevolutionens framsteg. Han lät, på grund af en under engelskt beskydd stående portugisisk judes reklamationer blokera Greklands hamnar och kuster, men då Frankrike kom emellan, ville han befria England från dess isolerade ställning och åter närma sig de andra stormakterna. Det var derför han biföll traktaten af den 4:de Juli 1850, angående slesvigholsteinska saken: han förnekade alldeles det förflutna, samt uppoffrade Danmark, för att en tid ingå på den ryska politikens åsigter och planer. År 1851 biföll han statskuppen i Frankrike, utan att konferera med sina kolleger, hvarföre han måste afträda och aflöstes af lord Granville. I Mars 1855 blef han dock åter premierminister. Knappast hade traktaten i Paris blifvit afslutad (d. 30 Mars 1856), innan han hemligen vände Frankrike ryggen för att i förening med Osterrike fordra, det Donanfurstendömena icke måtte bli förenade och i engelskt intresse med största hårdnackenhet motsätta sig genomgräfningen af näset vid Suez. År 1857 måste, ministeren kämpa mot upproret i Indien. Ar 1858 drog Palmerston sig tillbaka, men utöfvade ännu alltjemt inflytande på parlamentet, och 1859 blef han åter premierminister, hvilken post han ännu bekläder. Det är djerft, att söka utkasta en skildring af denne statsman. Om det är sannt, att ordet är oss gifvet för att dölja tankarne, måste en diplomat i våra dagar ovilkorligen tala mycket, och det har lord Palmerston, hvars tal oftast blott gått ut på att vilseleda verlden, äfven gjort. I den beräknade tystlåtenhetens stora konst står Palmerston oupphinnelig. När han talar i Underhuset, sker det med energi och qvickhet; han persifflerar, berättar anekdoter och kan, om så skulle