djupt bekymmer, hvilket kan allena mätas ef ter norrmannens fasta kärlek till fäderneslan: det samt hans varma tillgifvenhet för E. M och Er upphöjda ätt. Innevarande Storthing har till sitt värf att för E. M. tolka de tankar och känslor som lifva det folk, hvars ombud det är. De skall vara E. M:s och kommande Storthings uppgift, att fullborda den del af författningen som angår ordnandet af rikets råd, och Storthinget hyser den förhoppningen, att den tidpunkt icke är aflägsen, då ett lojalt och ståndaktigt folks sträfvanden skola lönas med förtjent lycka. Tillfullo öfvertygadt om att E. M. med oss delar den åsigten, att hvarje försök från Sveriges sida attingripai förhandlingarne angående norska författningen, är ett politiskt ingrepp, som med kraft måste tillbakavisas a! såväl Norges konung som Norges folk, — kan Storthinget icke godkänna, det E. M:s statsråd i sina yttranden till E. M. trott sig böra fästa afseende vid de svenska ständernas fordringar i frågan om revision af unionsförhållandena. Storthinget kan ej heller dölja för sig, att det stora och ansvarsfulla i ställningar och förhållanden gjort ett kraftigare uppträdande af E. M:s statsråd önskvärdt. Sju medlemmar af komiten ha dock reserverat sig mot de sista yttrandena, hvilka afse klander mot statsråden. Denna minoritet består af: Aall, Bergh, Harbitz, Schweigaard, U. A. Motzfeldt, presten Sverdrup och Valstad. — Föröfrigt pågår en häftig debatt inom pressen angående norska statsråden i Stockholm. Isynnerhet äro Aftonbladets anfall häftiga och skarpa. Tidningen yttrar på ett ställe: Om de ministrar, som det är frågan om, falla, så är det i sanning icke genom ett utbrott af de folklidelser, som söka ett offer, för att släcka sin törst efter hämnd, utan derföre att man efter lugn granskning af akterna i frågan finner, att de under den stora sakens gång och isynnerhet i det afgörande ögonblicket brustit i den fasthet, det mod, den manlighet och kraft, den beslutsamhet och den sjelfuppoffring, som antingen skulle låtit dem gå segrande ur striden eller åtminstone gifvit deras land den starka ställning, som alltid skulle legat deri, att dess män icke vikit ett enda steg tillbaka och icke medgifvit sig vara den svagare parten. — Man kan ej annat än beklaga dessa utfall, hvilka dock tyckas, att döma efter utgången inom adresskomiten, vara gillade af opinionen. Det lilla fröet, oenighetens ogräsfrö, har emellertid vuxit upp och plantan näres flitigt at partisinnets tjensteandar: uppbrusning, falsk stolthet m. Hf. Det är den sänsade fosterlandsvännens pligt, att söka i sin mån, huru ringa denna än är, återhålla, hämma den tillfällga uppbrusningen, hetsigheten, som så lätt kan föranleda till handlingar, hvilka man sedan, då man öfvertänker saken nyktert, at allt sitt hjerta ångrar; medgifvande sig ha varit för hättig. Norska statsrådens i Stockholm beteende har utan tvifvel varit förestafvadt af nödig klokhet och omtänksamhet. Frågans utgång inom ständerna var ingalunda på förhand bestämd — och den i denna fråga vigtigaste seger, den formella, stod dem alltid sedan åter att vinna. Vi kalla den formella segern den vigtigaste, emedan man kan taga för afgjordt, åtminstone att döma efter konungens egen uttalade åsigt i ämnet, att någon svensk ståthållare ej vidare kommer att i Norge tillsättas, liksom vi med skäl tro, att ingen svensk numera vill öfvertaga denna post. — Våra läsare påminna sig säkerligen en broschyr, författad, såsom det påstods, af bonden Lars Heyer från Gudbrandsdalen, hvilken broschyr genom sin amalgamationsteori och föröfrigt vänliga stil väckte ett visst uppseende här i landet. En norsk tidning berättar nu, att i Norge är ett ryktel allmänt gängse, det utgifvaren af Handelstidningen härstädes, mag. Hedlund, skulle vara den bakom bonden stående förf. Vi reproducera detta rykte endast för att visa, hvilken galimatias ryktena kunna prata isynnerhet som broschyrens stil alldeles icke förråder hr Hedlund.