ojemna terrängen mycket stor; men Stephenson förklarade tryggt anläggningen af en jernbana för utförbar och vinstgifvande, och så satte sig ingeniörer och fältmätare i rörelse. Men nu höjdes från väguppsyningsmän, jordegare, kanalegare, lorder och bönder ett enda ofantligt rop af förbittring; alla trodde sin egendom sväfva i fara, och qvinnor och barn öfverföllo till och med fältmätarne med stenkastning och plumpa oqvädinsord. Det stora verket måste sålunda för en tid inställas. Men en företagsam man, Pease, upprättade med Stephenson till kompanjon en lokomotivfabrik vid New-Castle. Stockton-Darlington jernbanan hade under tiden blifvit färdig och här bestod Stephensons lokomotiv på ett glänsande sätt profvet. Första tåget, år 1825, gick med kol, mjöl och 250 passagerare. Tåget bestod af 38 vagnar, och fulla vigten som erfordrades för att drifva maskinen framåt uppgick till 90 tons1,800 centner. Stephenson förde sjelf maskinen och denne tillryggalade —hvaröfver den klentrogna verlden icke litet förvånades — 10 engelska mil på en timma! Man hade i början alldeles icke ta git passageraretrafik med i beräkningen, men då så många menniskor kunde medfölja proftåget, tänkte man äfven på att anbringa en vagn för passagerare, och använde dertill provisoriskt en gammal postvagn, Drottning Charlotte benämnd. Huru skola vi nu kalla denna vagn? frågades det. Expurrimentet svarade Stephenson på sin northumbriska dialekt. Denna första passagerårevagn på en jernbana blef verkligen, såsom Stephenson föreslaget, kallad Experimentet, pryddes med jernvägsbolagets vapen och försågs med en latinsk inskription, hvilken öfversatt betyder: Den enskilde mannens vågstycken tjena till det allmännas gagn. (Forts.)