de fältherrar, som der skördat lagrar, torde få kunna mäta sig med Lamoriciere. Har bar en utmärkt organisationstalang. Efter Algiers eröfring bildades denna Zuavkorps som sedermera blifvit så bekant öfver hela Europa, och Lamoriciere, som i främsta rummet bidragit till denna trupps organisation, utnämndes till dess kapten. År 1833 blef han di rektör öfver den första Bureau Arabe och kor derefter bataljonschef, samt efter eröfringer af Constantineh öfverste för sin vid detta till. tälle ådagalagda skarpsinnighet och utmärkts tapperhet. Ar 1839 blef han återkallad till Paris Följande året återvände han till Afrika och utmärkte sig ånyo vid Moujaja; ja, han har utmärkt sig, snart sagdt, i alla de fälttåg han bevistat. Samma år befordrades han till generalmajor och 1843 till divisionsgeneral. 1844 blef han kommendör af hederslegionen och 1845 tillförordnad guvernör ötver Algier. General Lamoriciere har bevistat icke mindre än aderton fälttåg i Afrika; hvar och en af hans befordringar och utmärkelser afsåg att belöna någon expedition, hvartill han uppgjort planen eller någon lysande bedrift, som han utfört. Han slöt sin militära bana i Afrika genom en dubbel framgång. Han organiserade den expedition, hvars resultat blef Abd-el-Kaders tillfångatagande af hertigen a! Aumale. Emiren blef neml. så kringränd a Lamoricieres trupper att han nödgades gifva sig. Man har icke reda på Lamoricieres dåvarande politiska åsigter och sympatier; troligen kände han dem icke sjelf. Men han slöt sig till det liberala partiet, och mot slutet af Ludvig Filips regering såg man honom i deputerade kammaren bland den dynastiska oppositionen. Han var också bestämd till krigsminister i dessa kombinationer, som koungen tog sin tillflykt till under den fåfanga kampen mot Februari-revolutionen. Då det rysliga Juni-upproret 1848 öfversköljde Paris gator med blod, understödde han sin gamle vapenbroder Cavaignac, som då stod i spetsen för styrelsen. Under dessa tre förfärliga dagar tycktes han vara öfverallt; han var den främste, der faran var störst, och man har hufvudsakligen hans beundransvärda energi att tacka för att denna fruktansvärda insurrektion blef qväfd. Han blef trogen Cavaignacs politik, slöt sig till de moderata republikanarne och röstade endast då det var fråga om inrättandet af tvenne kamrar med den venstra sidan. Han uppträdde ofta i nationalförsamlingen och utmärkte sig i diskussionen genom en takt och en talang, som tycktes instinktmessiga, ja, mången gång genom en vältalighet, som förvånade öfvade talare. Sedan prins Ludvig Napoleon blifvit vald till president gjorde han icke någon systematisk opposition mot regeringen, ehuru han ogillade dess politik vis-å-vis Italien och fortfor att kämpa för den republikanska konstitutionens helgd. Då Ryssland 1859 intervenerade i Ungern, samtyckte han att afgå