betraktar dessa beslutsamma ansigten och lyss nar till deras enkla språk, kan man ej längre sväfva i tvifvel. De strida icke för kors och avancer, och de veta för hvad de strida. De finna ej något nöje uti att leka soldater, utan anse det för ett allvarligt yrke, hvilket måste med allvar skötas. Det är ej som i stående armeer, der män från alla vrår af landet måste, så att säga, hopklistras vid hvarandra. Här känner hvar och en sina grannar, han står under deras ögon, med hvilka han skall dväljas tillsammans för det återstående af sin lefnad. Om man ock måste medgifva, att Schweitziska trupperna äro underlägsna i så kallade militäriska evolutioner, äro de dock öfverlägsna i handterandet af sina vapen, hvilket i dessa skarpskyttedagar icke är så litet fördelaktigt. Skyttesällskaperna hafva mycket medverkat att i detta afseende upptostra folket, och denna uppfostran har vant till stor fördel vid bildandet af armeen. Der finnas 71 kompanier karabinierer, eller omkring 7,000 man, hvilka alla äro de bästa skyttarne i ettland, der hvar och en har sitt gevär och vet att sköta det. Endast de, som bevisat sig vara skickligare än sina kamrater, emottagas i denna korps, hvilken troligen icke har sin like i verlden. Dessutom äro kompanierna på flyglarne af hvarje bataljon jägare, likaledes utvalda för sin skicklighet att begagna sina gevär, utgörande omkring 30,000 man. Här finnas således nära 40,000 man, som äro skickligare i att handtera sina vapen, än troligen någon arme kan ha att uppvisa. Bakom kontingenten och reserven stå landtvärnet och landtstormen, män öfver 44 år hvilka ha sina egna gevär, som de nyttjat i flera år — en reserv som icke bör forsmås. Häraf kan ses att ett folk, som väl ordnat sin milis, fastän det är underlägset till numråren, likväl är en aktningsvärd motståndare i ett nationalt försvarskrig, isynnerhet i ett kuperadt land, som ej medgifver utvecklandet af några alltför stora truppmassor.