båda Iruntunren rodnade, da de nngo ett så 0Oväntadt besök. Modren fruktade måhända att i mig se en påhängsen narr, som endast sökte en förevänning att bli bekant med dottren. Jag bad den unga flickan sy fast tummen. Min begäran beviljades genast, och modren bad mig sitta ned så länge. — Den handsken har jag sjelf sytt, utbröt plötsligt dottren. — Åt mamsell Waller ? frågade jag temligen enfaldigt. — Nej, afbröt modren, min dotter och jag sy åt handskmakaren, der den är köpt, — ni må tro, att det icke är något lätt arbete. Det kostar på ögonen och vi må ändock tacka vår Gud derför. Mina gamla ögon hålla likväl nästan bättre ut än Marias. Och isynnerhet med sådana der fina hvita handskar. Ett förtroligare samtal kom så småningom i gång. Den gamla berättade mig, att det ibland roade hennes dotter dikta små historier om de bandskar hon fick färdiga, eller att sända någon spådom ut med dem i verlden. — När t. ex. en sådan här liten fin fruntimmershandske, fortfor hon, skall ut i verlden, tänker hon sig ibland, att den skall på bal, på en vacker dams lilla hand, att denna dam möjligen gör sin lycka på balen och att hon genom den handsken mottager en tillbedjares första kärleksfulla handtryckning. — Men mamma då! afbröt den unga flickan och såg upp. Jag förmärkte tydligt en tår i hennes öga. — Måhända det gått på samma sätt med denna, fortfor modren och pekade på min handske, som nu var nästan alldeles färdig. — Men det förstås, ibland kan en sådan handske också komma på en kokett dams hand samt blifva missbrukad och stifta olycka. Jag blef helt underlig till mods. Den stackars unga flickan har kanske under bittra tårar, vid aningen om för henne obekanta förströelser, sytt denna handske, som så många eftersträfvade gårdagsaftonen och hvilken jag nu var lycklig nog att hafva i min ego. På detta sätt arbetar under olika vilkor den ena menniskan för den andra. Många timmars arbete under suckar och tårar, kanske med fara för ögon och helsa, begagnas af den rike endast några timmar, för att sedan lättsinnigt kastas bort. Kastas bort? Det var en olycklig tanke. Det kunde man då åtminstone icke säga om denna handske. Den hade ju gjort en menniska lycklig. Jag var ju sjelf den lycklige, och hvarföre. skulle jag icke vara det? Jag bade ju en underpant på — hennes kärlek? — man får då aldrig lof att i fred njuta sin lycka; så komma dessa tviflets hemska demoner, hvilka det ej är möjligt att visa på dörren, och ju oftare de komma, desto mera växa de, så att man slutligen måste lemna sig på nåd och onåd. Jag måste hafva visshet, jag måste se henne; jag hade ej någon ro längre der hemma på vinden; jag måste ut på gatan och jag gick ut, så välklädd som det var möjligt för en fattig student. Jag gick ut och promenerade både denna och följande dagen; ingen Elina Waller var att se. Den nyckfulla lyckan tycktes vara mig mera gunstig den tredje dagen. Hon kom mig till mötes, lika vacker i vinterdrägten som i den luftiga baldrägten. Mitt hjerta klappade, jag helsade förbindligt; hon — kände mig icke! — Det måste vara ett misstag. Jag manövrerade åter, för att möta henne. Förgäfves, hon var försvunnen. Under hela åtta dagarne var jag ej lyckligare. Hon var min ständiga tanke både hemma och ute. Jag gick nästan som i ett rus. Slutligen mötte jag henne ännu en gång — och då var hela ruset öfver. — Den gamle ungkarlen, som häromaftonen fick ringen, hade henne under armen. Nu hade han på allvar fått ringen; hon var förlofvad! Jag kom hem i raseri, och raseriet måste ovilkorligen bryta ut. MHandsken skulle umgälla allt; han kom fram och i nästa ögonblick voro ej allenast tumfingret, utan alla fem fingrarne ingenting annat än långa remsor, som kastades på brasan. Då de hvita, glänsande fingerändarne brunno upp, genomströmmades jag af en lugn glädje och belåtenhet med att ej hafva brännt mig sjelf alldeles ohjelpligt. — Jag blef filosof. Hvarföre skulle jag väl vredgas? Det hela var ju ingalunda så orimligt. Visserligen var han vida äldre än hon, men han var ju rik och jag fattig. Han var visserligen ful, men han var redan justitieråd, till på köpet ungt justitieråd,